Foto: Jakob Dahlbacka

Att närvara vid en konferens vid Åbo Universitet är en studie i hur konferenser skall ordnas. Programmet håller sig till de utlovade tiderna, arrangörsteamet är synkat och förberett och det praktiska maskineriet är välsmort. En konferens ett stenkast från de egna kvarteren är också en välbehövlig påminnelse om att givande konferenser finns även på nära håll. Uppslutningen av forskare uppvisar nämligen både en internationell bredd och ett intellektuellt djup. Flera av de inbjudna keynote-föreläsarna är dessutom ansedda höjdare inom sina respektive forskningsfält, men även utanför dem. Lägg härtill möjligheten att få sova i egen säng, samt de lättförtjänta poäng som den halvkilometerlånga promenaden genererar i tider av klimatångest, och plötsligt är ett besök till Åbo Akademis systeruniversitet ett fullgott alternativ.

Mervärde även för teologer

Vinterns konferens var den femte i ordningen inom nätverket ”Narrative and Memory” – ett interdisciplinärt forskningsinitiativ inom ramen för Nordiskt Sommaruniversitet. Nätverket har ynglat av sig i form av flera större projekt och samarbeten, men också resulterat exempelvis i det livskraftiga forskningscentret SELMA – Centre for the Study of Storytelling, Experientiality and Memory vid Åbo Universitet. Som konferensens namn antyder lockar symposierna många litteratur- och språkvetare samt minnesforskare. Kanske är det också just här behållningen finns för såväl kyrkohistoriker som teologer i största allmänhet. Det finns en hel del teoretiska och metodologiska verktyg som dessa forskare kan lära oss. Detta har i alla fall intrycket varit för undertecknad, som deltog för tredje gången.

Temat för vinterns konferens var ”Uses and Abuses of Storytelling”. Särskilt temats senare del tangerades. Flera av föreläsarna uttryckte i sina presentationer sin oro över den tilltagande och medvetna sanningsfrånvändhet som präglar allt fler diskurser i samhället. Detta tar sig bland annat uttryck i att berättelser förvrängs och missbrukas i diverse syften. För att undersöka detta hade en forskargrupp vid Tammerfors universitet skapat en Facebook-grupp, till vilken de uppmanade följare att rapportera missbruk av narrativ i olika sammanhang. Initiativet hade resultaterat i 6000 medlemmar och 600 rapporter. Framför allt hade det resulterat i att journalister börjat rannsaka sig själva före publicering av ogenomtänkta eller direkt felaktiga texter. Därför bollade de initiativet vidare till samtliga närvarande. Vem vet, i dessa tider av utbredd teologisk analfabetism kanske en sida för rapportering av missbruk av kristendomsrelaterade berättelser eller av texter med undermålig teologisk kunskap kunde vara något!

Jakob Dahlbacka

En konferensberättelse

Vart tredje år ordnas den Nordiska systematikerkonferensen för att samla ihop nordiska systematiker. I år färdades vi till Stavanger i Norge och till näst sammankallas vi till Danmark. Det är många specialister som träffas för umgänge och utbyte av tankar, vilket var inspirerande att uppleva i ett så tidigt stadie av doktorandarbetet. I år var temat så optimistiskt som “Hope in dark times?”

Bredden av både temat och forskares intressen öppnade upp för många synvinklar och områden. I key note-sessionerna var det professorer i systematisk teologi från de nordiska länderna som presenterade tankar om pragmatism, kroppslighet, politiskt aktörskap och transhumanism. Det var långa sessioner med tid för utvecklade argument och förberedda opponenter. Därefter bidrog spontana kommentarer till en gemensam diskussion.

Att få komma samman

Det var en spännande sammankomst, att tillsammans försöka förstå hopp och framtid med konstruktiv teologi. Dessutom fanns det möjlighet för sammankomster i mindre konstellationer och granskning av mer specifika teman. I paperpresentationerna presenterade många doktorander sitt arbete och vid pauser blev den egna forskningen också ofta presenterad.

För mig verkar dessa minde konstellationer i socialt umgänge vara en viktig del för att få stöd i arbetet. Det var därför fint att vi var några forskare från Åbo som bodde i ett AirBnB-hus och kunde bjuda in andra forskare för samkväm under kvällarna. Det blev intimt och fint att sitta i soffor och samtala kring forskning och höra hur vardagen är i andra universitet. Många gick också ut på middag i diverse umgängen, men för mig var det fint att ha ett ”hem” att samlas i utanför campus.

Hemmet var mysigt och fint för gemenskapen, men likaså var det viktigt med den avslutande konferensmiddagen. Maten var god, jag åt min första hummersoppa och njöt av den gladlynta stämningen som kulminerade i allsång.  Vi förändrade Beatles ”Let It Be” med självironi av stereotypisk nordiskhet och vi bjöd på oss själva. Den glädjen ska jag bära med mig ett tag.

Laura Brännkärr-Väänänen