Vårens tredje docentföreläsning

En vårlig fredagsmorgon, den 15 maj, gick Timo Nisulas provföreläsning för en docenttitel i dogmatik av stapeln. Timo föreläste från sitt arbetsrum via Zoom för ett dussintal intresserade åhörare. Rubriken lydde ”När lammen tystnar: Hur predikade Augustinus om arvsynden, den fria viljan och andra farliga saker?” Såsom rubriken antyder, koncentrerade sig Timo på Augustinus predikningar och på hur dessa skiljer sig från denne kyrkofaders övriga litterära produktion. Predikningar är ett intressant och angeläget forskningsämne, eftersom det var just via dessa som man under senantiken nådde de stora massorna.

Arvsynden, den fria viljan samt andra farliga saker

Timo belyste frågan om hur konceptet om den fria viljan småningom försvann ur Augustinus predikningar och gav utrymme åt en mera radikal syn på arvsynden (peccatum originis), vilken Augustinus redan tidigare hade beskrivit i sina texter. Det fanns en mellanfas i Augustinus predikande, när han till exempel använde uttrycket ”öppna upp viljans famn”, för att förena sin mera passiva syn på den fria viljan med åhörarnas aktivare uppfattning. Augustinus radikala syn på människans passivitet i sin frälsning var nämligen exceptionell på hans tid. Kristna värdesatte den mänskliga viljans frihet och betraktade den som ett av tecknen på imago dei, att vara skapad till Guds avbild.

Augustinus tänkande om synd och syndens kraft ändrades samtidigt som han utvecklade sina resonemang om förmågan hos den mänskliga viljan. De två predikningar om ämnet arvsynd och barndop som Augustinus höll i Karthago år 413 avbröts ständigt av åhörarnas invändningar mot predikantens hårda syn på spädbarn som dör odöpta. Nisula konstaterade att särskilt den senare predikan är lång och förvirrande, och Augustinus utelämnar medvetet många svåra frågor.

Den tredje ”farliga saken” i Augustinus predikningar som Nisula tog upp var människans sexualitet. Han berättade att ämnet var mycket angeläget för Augustinus, som ofta diskuterade det i sina teologiska verk. Däremot var Augustinus mycket försiktigare med att behandla temat i sina predikningar. Från predikstolen talar Augustinus aldrig om Guds straff som han menar att man kan bevittna i samlaget när passionen tar över kontrollen, och för vilket straff han annars i sina verk beskyller Adam och Eva. Möjligtvis tyckte Augustinus inte att temat lämpade sig för en predikan i kyrkorummet.

Vad sade docenten in spe själv om sin föreläsning?

Efter provföreläsningen ställde vi några frågor till Timo, som förstås var lättad över att föreläsningen var över och hade gått bra trots de ovanliga omständigheterna. Han konstaterade att han nog hade förberett sig omsorgsfullt, men att tekniken alltid utgör ett extra spänningsmoment.

Timo berättade att eftersom han inte till vardags arbetar heltid vid universitet, utan som pastor, kommer den möjliga docenturen inte direkt att påverka hans vardag. Det har dock varit hans långvariga dröm att bli formellt behörig för att undervisa i teologi, som för honom är regina scientiarum. Timos alla forskningsprojekt har varit relaterade till senantikens predikningar. (Se här för ett reportage om Timos Polin-finansierade forskarvistelse i Leuven.) Han är också intresserad av Augustinus retorik, och skulle i framtiden vilja göra en jämförande forskning om sexualetiken sådan den framträder i predikningarna hos antikens teologer. För Timos del innebar Covid 19-pandemin visserligen att en viktig konferensresa till Chicago i maj annulerades, men han konstaterade att möjligheten att ge det här undervisningsprovet på distans utgjorde att maj trots allt blev en lyckad och minnesvärd månad för honom.

Lotta Valve och Jakob Dahlbacka

 

Favorit i repris – andra docentföreläsningen inom loppet av två månader

En gång är ingen gång, två gånger är en vana. När vi för en tid sedan rapporterade om Polin-forskare Marie Rosenius docentföreläsning, kallade vi tilldragelsen sällspord. Motiveringen – som ännu då ägde giltighet – löd att docentföreläsningar inte är vardagsmat inom teologin. Att exakt två månader efter Maries föreläsning få bevittna ytterligare en, tvingar oss ändå att omvärdera riktigheten i påståendet. Kanske har en vana upprättats, och teologer hädanefter utnämns till docenter på löpande band.

Ett tomt gapande auditorium

I tur denna gång stod Polin-forskare Jakob Dahlbacka. Långt innan tuppen gal, måndagen den 6 april, föreläste han över rubriken ”Sakralitetens återkomst – ett kyrkohistoriskt case”. Som rubriken angav stod en docenttitel i ämnet kyrkohistoria på spel.

Om auditoriet vid Rosenius föreläsning var till bredden fyllt, var manfallet påtagligt vid Dahlbackas dito. Ingen hade dykt upp – en omständighet som förvisso delvis kan förklaras av de pandemi-restriktioner som förpassat all akademisk verksamhet online. Således kablades även docentföreläsningen ut genom dataskärmarna till ett dussintal sömndruckna ögonpar, varav hälften var ditkommenderade och hälften av naturen morgonpigga.

Dahlbacka själv var efter uträttat värv förtegen, men lät efter smärre påtryckningar munlädret gå och levererade ett pratminus: ”Det var pirrigt, det är jag den första att erkänna! Jag har aldrig hållit föreläsning ’live’ över nätet, så helt optimalt var det inte att inleda karriären nu. Det fanns inga bedömningsgrunder att förhålla sig till, och det var en utmaning att interagera med publiken i en så pass annorlunda undervisningsmiljö. Men det var bara att gilla läget, hosta i armvecket och intala sig själv att vi alla sitter i samma kanot”.

Snål kaffebjudning

Dahlbacka utgick i föreläsningen från sin pågående forskning kring Lutherkyrkan i Helsingfors. Detta var det ”case” han anspelade på i föreläsningens rubrik. Redan inledningsvis angav han ändå den något mer anspråksfulla ambitionen, vilken var att inte låta föreläsningen enbart vara en studie i nämnda kyrka, utan snarare, på ett metaplan, låta den vara en studie i kyrkohistorikerns hantverk.

Hänvisande till ett internskämt som mottogs med blandade känslor – enligt vilket människosläktet kan indelas i de som redan är kyrkohistoriker och de som vill vara det – erbjöd Dahlbacka åhörarna, enligt egen utsago: ”en ’once-in-a-lifetime’ möjlighet att pröva på hur en kyrkohistoriker arbetar.” I praktiken presenterade han diverse källmaterial, som åhörarna fick analysera, samtidigt som han vägledde åhörarna på en rundtur i kyrkans mångfacetterade historia.

Av förståeliga skäl förgylldes docentföreläsningen inte denna gång av någon kaffebjudning. Enligt uppgift firades den personliga milstolpen i den stillhet som det är möjligt att uppbåda med tre småbarn på 98 kvm. Om det ligger något i den inledande iakttagelsen att docentföreläsningarna inom teologi ökar i frekvens, torde nya tillfällen till samkväm dock uppenbara sig tidigare än vi anar. Vi får leva på hoppet!

 

Polinforskare Marie Rosenius

får docenttitel i praktisk teologi

 

En sällspord tilldragelse

Syrefattig luft och en känsla av andäktighet. Kanske fångar dessa iakttagelser något av stämningen i auditorium Theologicum fredagen den 7 februari. I den mån luften var syrefattig, berodde det på att auditoriet var till bredden fyllt av åhörare. Någon hade kanske lockats dit av det ”kaffe med dopp” som utlovats som ”Nachspiel”. Merparten närvarade dock med det ädlare motivet att bevittna en i akademiska sammanhang rätt sällspord tilldragelse – politikers ökända uttalanden om ”kaiken maailman dosentit” till trots – nämligen en docentföreläsning. Därav också andäktigheten.

I hetluften, bokstavligen alltså, stod Polin-forskaren Marie Rosenius, vid det laget docent in spe. Marie föreläste för docenttiteln i ”Praktisk teologi med inriktning ecklesiologi” (Practical Theology, Specialization in Ecclesiology) och rubriken för hennes undervisningsprov var ”Historiska och aktuella perspektiv på praktisk teologisk och ecklesiologisk forskning”.

Med hjälp av historiska och nutida exempel aktualiserade Marie hur synen på kyrka och vetenskap kan inverka på metoder i studiet av kyrkan och i förlängningen även på kyrkans sätt att vara och verka. Hon framhöll betydelsen av att ta vara på de inneboende resurserna i ämnet praktisk teologi, närmare bestämt den hermeneutiska, empiriska och kritiska ansatsen, och konstaterade avslutningsvis: ”I just denna tid med den starkt praxisorienterade utveckling som sker inom praktisk teologi finns det anledning att särskilt påminna om betydelsen av den kritiska ansatsen i förhållande till såväl vetenskapliga teorier som ecklesiologiska praktiker.” Efteråt kunde professor Bernice Sunkvist med glimten i ögat konstatera att just metodtematiken var väldigt ”mariesk”.

”En välkommen resurs”

Titeln docent (i den engelsktalande akademiska världen talar man om adjunct professor) kommer från latinets docere som betyder lära, undervisa. Att den som anhåller om docenttitel bevisar sin undervisningsförmåga genom ett undervisningsprov är därför följdriktigt. Utöver pedagogiska färdigheter förutsätts en docent uppvisa omfattande kunskap inom sitt eget vetenskapliga område, samt en förmåga att bedriva självständig forskning. Där en grupp pedagogiska experter bedömer undervisningsförmågan är det ett par externa forskare inom samma vetenskapsområde som bedömer huruvida aspirantens vetenskapliga värv håller måttet.

En docentur är en titel och ingen tjänst, varför utnämningen i praktiken inte innebär några avgörande förändringar eller förpliktelser. Däremot medför docenturen exempelvis rättigheten att agera opponent vid disputationer samt i vissa fall att fungera som forskningsledare för projekt. Allt det ovannämnda är förstås hedersamt för docenten själv, men kanske framför allt värdefullt för det ämne som docenten är affilierad med.

I linje härmed menar professor Sundkvist att en docent inom praktisk teologi är en välkommen resurs med tanke på både undervisning och forskning och även för ämnets synlighet utåt. ”Att Marie Rosenius område har bredd och en ämnesöverskridande potential är inte minst värdefullt”, säger hon. Själv säger sig Marie, efter utförd föreläsning, vara ”glad över att få bidra till den fortsatta utvecklingen av praktisk teologi vid Åbo Akademi”.

 

Föreläsningen väckte tankar som ventilerades över en kopp kaffe

Såväl Bernice som Marie var glada!