Favorit i repris – andra docentföreläsningen inom loppet av två månader

En gång är ingen gång, två gånger är en vana. När vi för en tid sedan rapporterade om Polin-forskare Marie Rosenius docentföreläsning, kallade vi tilldragelsen sällspord. Motiveringen – som ännu då ägde giltighet – löd att docentföreläsningar inte är vardagsmat inom teologin. Att exakt två månader efter Maries föreläsning få bevittna ytterligare en, tvingar oss ändå att omvärdera riktigheten i påståendet. Kanske har en vana upprättats, och teologer hädanefter utnämns till docenter på löpande band.

Ett tomt gapande auditorium

I tur denna gång stod Polin-forskare Jakob Dahlbacka. Långt innan tuppen gal, måndagen den 6 april, föreläste han över rubriken ”Sakralitetens återkomst – ett kyrkohistoriskt case”. Som rubriken angav stod en docenttitel i ämnet kyrkohistoria på spel.

Om auditoriet vid Rosenius föreläsning var till bredden fyllt, var manfallet påtagligt vid Dahlbackas dito. Ingen hade dykt upp – en omständighet som förvisso delvis kan förklaras av de pandemi-restriktioner som förpassat all akademisk verksamhet online. Således kablades även docentföreläsningen ut genom dataskärmarna till ett dussintal sömndruckna ögonpar, varav hälften var ditkommenderade och hälften av naturen morgonpigga.

Dahlbacka själv var efter uträttat värv förtegen, men lät efter smärre påtryckningar munlädret gå och levererade ett pratminus: ”Det var pirrigt, det är jag den första att erkänna! Jag har aldrig hållit föreläsning ’live’ över nätet, så helt optimalt var det inte att inleda karriären nu. Det fanns inga bedömningsgrunder att förhålla sig till, och det var en utmaning att interagera med publiken i en så pass annorlunda undervisningsmiljö. Men det var bara att gilla läget, hosta i armvecket och intala sig själv att vi alla sitter i samma kanot”.

Snål kaffebjudning

Dahlbacka utgick i föreläsningen från sin pågående forskning kring Lutherkyrkan i Helsingfors. Detta var det ”case” han anspelade på i föreläsningens rubrik. Redan inledningsvis angav han ändå den något mer anspråksfulla ambitionen, vilken var att inte låta föreläsningen enbart vara en studie i nämnda kyrka, utan snarare, på ett metaplan, låta den vara en studie i kyrkohistorikerns hantverk.

Hänvisande till ett internskämt som mottogs med blandade känslor – enligt vilket människosläktet kan indelas i de som redan är kyrkohistoriker och de som vill vara det – erbjöd Dahlbacka åhörarna, enligt egen utsago: ”en ’once-in-a-lifetime’ möjlighet att pröva på hur en kyrkohistoriker arbetar.” I praktiken presenterade han diverse källmaterial, som åhörarna fick analysera, samtidigt som han vägledde åhörarna på en rundtur i kyrkans mångfacetterade historia.

Av förståeliga skäl förgylldes docentföreläsningen inte denna gång av någon kaffebjudning. Enligt uppgift firades den personliga milstolpen i den stillhet som det är möjligt att uppbåda med tre småbarn på 98 kvm. Om det ligger något i den inledande iakttagelsen att docentföreläsningarna inom teologi ökar i frekvens, torde nya tillfällen till samkväm dock uppenbara sig tidigare än vi anar. Vi får leva på hoppet!