Polinforskare Marie Rosenius

får docenttitel i praktisk teologi

 

En sällspord tilldragelse

Syrefattig luft och en känsla av andäktighet. Kanske fångar dessa iakttagelser något av stämningen i auditorium Theologicum fredagen den 7 februari. I den mån luften var syrefattig, berodde det på att auditoriet var till bredden fyllt av åhörare. Någon hade kanske lockats dit av det ”kaffe med dopp” som utlovats som ”Nachspiel”. Merparten närvarade dock med det ädlare motivet att bevittna en i akademiska sammanhang rätt sällspord tilldragelse – politikers ökända uttalanden om ”kaiken maailman dosentit” till trots – nämligen en docentföreläsning. Därav också andäktigheten.

I hetluften, bokstavligen alltså, stod Polin-forskaren Marie Rosenius, vid det laget docent in spe. Marie föreläste för docenttiteln i ”Praktisk teologi med inriktning ecklesiologi” (Practical Theology, Specialization in Ecclesiology) och rubriken för hennes undervisningsprov var ”Historiska och aktuella perspektiv på praktisk teologisk och ecklesiologisk forskning”.

Med hjälp av historiska och nutida exempel aktualiserade Marie hur synen på kyrka och vetenskap kan inverka på metoder i studiet av kyrkan och i förlängningen även på kyrkans sätt att vara och verka. Hon framhöll betydelsen av att ta vara på de inneboende resurserna i ämnet praktisk teologi, närmare bestämt den hermeneutiska, empiriska och kritiska ansatsen, och konstaterade avslutningsvis: ”I just denna tid med den starkt praxisorienterade utveckling som sker inom praktisk teologi finns det anledning att särskilt påminna om betydelsen av den kritiska ansatsen i förhållande till såväl vetenskapliga teorier som ecklesiologiska praktiker.” Efteråt kunde professor Bernice Sunkvist med glimten i ögat konstatera att just metodtematiken var väldigt ”mariesk”.

”En välkommen resurs”

Titeln docent (i den engelsktalande akademiska världen talar man om adjunct professor) kommer från latinets docere som betyder lära, undervisa. Att den som anhåller om docenttitel bevisar sin undervisningsförmåga genom ett undervisningsprov är därför följdriktigt. Utöver pedagogiska färdigheter förutsätts en docent uppvisa omfattande kunskap inom sitt eget vetenskapliga område, samt en förmåga att bedriva självständig forskning. Där en grupp pedagogiska experter bedömer undervisningsförmågan är det ett par externa forskare inom samma vetenskapsområde som bedömer huruvida aspirantens vetenskapliga värv håller måttet.

En docentur är en titel och ingen tjänst, varför utnämningen i praktiken inte innebär några avgörande förändringar eller förpliktelser. Däremot medför docenturen exempelvis rättigheten att agera opponent vid disputationer samt i vissa fall att fungera som forskningsledare för projekt. Allt det ovannämnda är förstås hedersamt för docenten själv, men kanske framför allt värdefullt för det ämne som docenten är affilierad med.

I linje härmed menar professor Sundkvist att en docent inom praktisk teologi är en välkommen resurs med tanke på både undervisning och forskning och även för ämnets synlighet utåt. ”Att Marie Rosenius område har bredd och en ämnesöverskridande potential är inte minst värdefullt”, säger hon. Själv säger sig Marie, efter utförd föreläsning, vara ”glad över att få bidra till den fortsatta utvecklingen av praktisk teologi vid Åbo Akademi”.

 

Föreläsningen väckte tankar som ventilerades över en kopp kaffe

Såväl Bernice som Marie var glada!