Konferens

Med förnyade insikter och livet i behåll

By januari 22, 2020 No Comments

 

Med förnyade insikter och livet i behåll

Tillbaka till rötterna

Av alla världens ställen var det i New York som min farfars far föddes. Han hette Ture. Kanske var det en undermedveten vetskap om denna omständighet och en därmed besläktad känsla av att få återförenas med sitt ursprung som gjorde att ASCH-konferensen som jag deltog i strax efter årsskiftet inte kändes så främmande. Den var inte så stor och skrämmande som jag hade inbillat mig att allt amerikanskt med nödvändighet är. Det var knappt så att jetlagen gjorde sig påmind.

ASCH står för ”American Society of Church History” och torde rankas som en av de största kyrkohistoriska konferenserna i världen, om inte den största. Likväl är deltagarantalet på omkring 250 personer moderat i jämförelse med de två- eller tretusen personer som samlas till historikerkonferens samtidigt och på samma ort. Och ändå väger båda talen lätt när man betänker antalet invånare i den stad vi samlades i.

Som namnet på konferensen ger till känna står den amerikanska kyrkohistorien i fokus, både den nordamerikanska och den sydamerikanska. Antalet ”utsocknesdeltagare” kunde följaktligen så gott som räknas på ena handens fingrar. Nackdelen, eller snarare utmaningen häri, låg främst i att lejonparten av pappren behandlade teman som endast i undantagsfall var bekanta sedan tidigare. Fördelen var att man ideligen möttes av hejarop av det simpla skälet att man kom från Finland. Många lät förstå att konferensen gärna kunde besökas av fler utom-amerikanare.

Akademiker-kulturkrock

Bortsett från deltagarantalet bjöd konferensen inte på några större överraskningar. Den var som konferenser är som mest. Det oaktat fanns det åtskilligt som fick mig att stanna upp och reflektera. Ofta räknar man till konferensers förtjänster möjligheten att där knyta kontakter, inhämta nya uppslag för sin forskning eller rätt och slätt lära sig något nytt. Allt detta tyckte jag att jag fick del av under denna konferens.

Den största behållningen, och det som mest väckte till eftertanke, var ändå de iakttagelser jag tyckte mig kunna göra beträffande den amerikanska akademikerkulturen. Med risk för att dra alla amerikanare över samma kam – eller för att avslöja min egen senfärdighet eller brist på erfarenhet – verkar exempelvis samtalskulturen vara avsevärt livligare och karriärbygget mer drivet ”over there”.

Det förstnämnda tar sig uttryck exempelvis i att höjdpunkten vid sessionerna inte i första hand är själva presentationerna, utan den därpå följande diskussionen. I pauserna gäller det att mingla för brinnkära livet, och gärna frottera sig med de höjdare inom det egna forskningsområdet som förhoppningsvis är på plats.

Min avsikt är inte att låta raljerande. Tvärtom har jag själv mycket att lära mig av en sådan kultur där man tar det så för givet att man är beroende av andra för att ta sig fram. Sällan har jag heller under en och samma konferens fått berätta om min forskning så många gånger. Huruvida intresset hos dem som frågade var genuint eller inte spelar egentligen mindre roll. Värdet låg i att jag gång på gång fick möjlighet att finslipa min akt.

Med förnyade insikter och livet i behåll

Vad jag avser med drivet och medvetet karriärbygge – eller i alla fall en mer offensiv och utåtriktad forskning – framträdde kanske tydligast under en av de paneldiskussioner jag åhörde. I denna delade ett antal representanter för olika vetenskapligt ansedda förlag med sig av sina tips till presumtiva skribenter. De lät förstå att arbetet med en bok inte slutar i och med publiceringen. Tvärtom är det då som marknadsföringen inleds, och i den processen förväntas skribenten medverka.

Förlagsrepresentanterna talade visserligen varmt för forskares strävan att få sina alster recenserade, eftersom det är ett bra sätt att få synlighet. Men de slog också ett slag för sociala medier som inte bara är ett billigare utan också, enligt dem, effektivare sätt att höja försäljningen. Vidare ansåg de att man alltid måste tacka ja när en reporter är i behov av den expertis man som forskare besitter. Och de rekommenderade alla att ständigt ha en råversion av en tidningstext klar i skrivbordslådan. Denna kan man sedan snabbt erbjuda tidningshusen när något dagsaktuellt inträffar som tangerar ens forskning.

Dylika förslag bör förstås anpassas till den forskarkultur man själv befinner sig i. Likväl är det lärorikt att se hur saker och ting görs på annat håll. Överlag kan jag tycka att konferensdeltagande är ett bra sätt att träda utanför sin bekvämlighetszon och pröva sina gränser. Det inte bara stärker ens koncentrationsförmåga, ens engelska och ens sociala förmåga, utan – vill jag tro – är karaktärsstärkande och sporrar en i längden att själv prestera bättre. Detta är nog så viktiga argument för att delta i konferenser – för att knyta an till en angränsande diskussion på svenska.yle.

Med detta sagt får jag ändå konstatera att det är skönt att vara tillbaka från stora världen, med livet i behåll dessutom. Jag slapp således det öde som min farfars farmors båda män hamnade ut för. Hennes första man blev överkörd av ett tåg och dog en ögonblicklig död. Hennes andra man mördades och kastades i Harlem-floden. Och allt detta skedde även det i New York.

Jakob Dahlbacka