Kyrkohistoria i ordets bägge bemärkelser

I sin doktorsavhandling undersökte Jakob Dahlbacka med hjälp av ett historiebruks- och kulturellt minnesperspektiv hur ett specifikt religiöst historiebruk kan se ut. Tematiken tangeras och utvecklas i den del av hans postdok–forskning som kretsar kring minnets materialitet och spatialitet och som tar sin utgångspunkt i åter-ibruktagandet av Lutherkyrkan i Helsingfors.

Kyrkobyggnadens plats i det västerländska samhället

Jakob Dahlbacka har varit knuten till Polin-institutet som postdok-forskare sedan år 2017. Han säger själv att hans forskning kretsar kring två teman. Det ena handlar om det så kallade österbottniska bibelbältet. Den forskningen är kopplad till ett större europeiskt nätverk som leds av professor Fred van Lieburg vid Vrije Universiteit Amsterdam. Det andra, som han för tillfället fokuserar på, handlar om det som han beskriver som ”resakraliseringen” av Lutherkyrkan i Helsingfors år 2016. Det var nämligen då som nämnda byggnad åter togs i bruk som kyrka, efter att i mer än tjugo år ha fungerat ömsom som nattklubb och ömsom som krog.

– Det var en mycket uppmärksammad händelse som det rapporterades om i så gott som alla av landets stora dagstidningar. Det är förståeligt med tanke på kyrkans minst sagt spännande historia men framför allt det osannolika händelseförloppet och slutscenariot. Utvecklingen är ju i regel den motsatta, berättar Dahlbacka.

Dahlbacka syftar på det faktum att tusentals kyrkor, framför allt ute i Europa, stängs, rivs eller byggs om för andra ändamål. I Finland har avvecklingen varit jämförelsevis mild. Frågan är ändå om vi inte förr eller senare tar efter trenderna från övriga Europa.

Kyrkobyggnadens plats i den lutherska kyrkan

Kyrkobyggnadernas vara eller icke vara är delikat. Trots att allt fler människor träder ut ur kyrkan, vittnar Lutherkyrkans öde om att även själva kyrkobyggnaden upplevs betydelsefull och viktig både lokalt och men också nationellt.

– Också rent teologiskt är det förstås intressant att fråga sig vilken betydelse och vilket värde byggnader och föremål tillskrivs i lutherska sammanhang. Frågan är alls inte så svartvit man lätt kunde tro menar Dahlbacka.

Av samma anledning menar han att man också kan tala om en resakralisering av kyrkan, trots att ingen formell invigning ägde rum år 2016 och trots att man inom den lutherska grenen av kristenheten i regel ställt sig skeptisk till platsers och föremåls helighet. Om man med sakralisering däremot avser en politik som syftar till att förhandla till sig tolkningsföreträdet över en viss plats och fylla den med mening – om att impregnera platsen med en innebörd och symbolik som antyder dess helighet eller särställning – då kan man lätt se att ibruktagandet av Lutherkyrkan sker med hjälp av ett antal sakraliseringspraktiker. Det är dessa praktiker som Dahlbacka är intresserad av att kartlägga och undersöka.