Den upplysta katedralen i Durham. Foto Jakob Dahlbacka.

I skuggan av drottningens begravning

Att min resa till Durham, England, tidsmässigt råkade sammanfalla med drottning Elizabeth II:s begravning såg länge ut som en rejäl nitlott i form av trafikkaos, inställda tåg och strejker. Engelsmännen själva var inte märkbart berörda. Deras sikte var snarare ställt på den nationella helgdag med tillhörande ledighet från skola och jobb som begravningen skulle innebära. Otroligt nog fortsatte drottningen även efter sitt frånfälle att tjäna sina landsmän.

Sist och slutligen sträckte sig drottningens välvilja även till mig. Tack vare hennes hädangång blåstes den inprickade tågstrejken av och jag kunde planenligt ta mig från London till Durham. Att den berömda katedralen i Durham dessutom lystes upp i violetta färger för att hedra drottningen gav utan tvekan en guldkant åt besöket. Den synen lär knappast möta mig igen, varför jag inte kan låta bli att se drottningens bortgång som en händelse som ser ut som en tanke.

Gästfrihet och gemenskap

När jag tillsammans med universitetslektor Kim Groop anträdde resan till kungadömet var det dock inte bara för att uttrycka vårt deltagande i sorgen efter drottningens sorti. Minst lika mycket föranleddes vår visit av vårt deltagande i den årliga ”Ecclesiology and Ethnography Conference”. Det visade sig vara allt annat än en nitlott.

Att vi i egenskap av finländare och kyrkohistoriker kunde ha klassats som utbölingar bland mestadels anglosaxiska praktiska teologer kom vi snabbt över tack vare det varma mottagande vi fick av de vänliga, extroverta och talföra konferensdeltagarna. Upplevde vi någon gång en stunds tvekan gällande samhörighet och delaktighet var den tvekan som bortblåst senast den sista kvällen då samtliga konferensdeltagare trängdes i det dunkla skenet i lönnkrogen på St John’s College, där konferensen ägde rum. Den ansvarige professorn – Pete Ward – hade nämligen kallat samman sitt åldrade Bluegrass-band och slog an ackorden bland annat till klassikern ”I’ll fly away”. Alla vi närvarande stämde in och sjöng med en mun, vare sig vi kunde sången eller inte. Upplevelsen lär bli svårslagen.

Brittisk pastoralidyll

Att mina minnen från konferensen till synes främst handlar om människomötena, upplevelserna, känslorna och omgivningen blir kanske i ljuset av ovan nämnda förståeligt och förlåtligt. Inte minst som allting utspelades i en omgivning som i mycket utgjorde sinnebilden av en brittisk pastoral- eller småstadsidyll. Som konferensdeltagare inackorderades vi i mysiga – och självfallet fuktiga – gamla tegelhus, vilka omgärdades av alltfort prunkande men välansade trädgårdar. Endast den övervuxna murgrönan och trädens översvallande grönska hindrade oss från att genom fönstret blicka ut över den flod som bokstavligen låg ett stenkast från husen och som kantades av de typiskt brittiska roddklubbarnas båthus. Behöver jag nämna att vi åt bacon, ägg, bönor och rostat bröd till frukost?

När och fjärran

Även rent akademiskt upplevde jag ”Ecclesiology and Ethnography Conference” som en välkomnande och uppmuntrande miljö. Konferensen samlade såväl forskare som kyrkligt anställda och lekmän till gemensam ventilering kring aktuella frågor inom kyrka och församling, precis som namnet antydde. Det gav för egen del upphov till ett gäng intressanta iakttagelser kring mångfalden perspektiv och angreppssätt som olika traditioner av praktisk teologisk forskning rymmer. På plats fanns nämligen forskare från så spridda hörn av världen som USA och Sydafrika, även om merparten kom från Storbritannien. Med fanns också flera forskare från våra nordiska grannländer, vars forskning och empiri trots allt var enklare att relatera till från vårt finländska perspektiv. Det gav i sin tur upphov till ett ökat intresse för och nya potentiella uppslag kring dagsaktuella forskningsfrågor, även för mig som kyrkohistoriker. Inuti mig samsas därför – i perfekt harmoni – förnimmelsen av doften av bacon och ägg, ljudet från de avklingande tonerna från Pete Wards banjo och en längtan efter att få resa tillbaka till Durham igen nästa år. Förhoppningsvis blir kungen lika långlivad som sin mor.

Jakob Dahlbacka