Muslimen som får kristna att gå i kyrkan

Du som går på Matrahs trånga marknadsgator känner doften av rökelse och orientalisk parfym. Du kommer inte heller undan ropen av ivriga försäljare som försöker locka dig till just sin butik. Om du springer i kringelikrokar tillräckligt länge hittar du kanske till Shas anspråkslösa sjalbutik.

Idag har en handfull finländare tryckts in i den lilla butiken. ”Ge dem bra priser Shah”, säger Justin, Shas vän och chefen för det amerikanska Al Amana-centret för religionsdialog i Oman.

I ett land där hälften av befolkningen är utrikesarbetare från främst Indien och Pakistan är det kanske inte konstigt att hitta någon från gränslandet Kashmir. Där lärde sig Shah sitt hantverk av sin farfar. Shah, som ger ett varmt och lugnt intryck, berättar sin historia för de nyfikna finnarna.

”I en hantverkarfamilj är vävstolen en slags examen. Om man får en vävstol betyder det att man är en fullärd hantverkare. Jag längtade hela tiden efter att få arbeta vid en vävstol.”

När Shah äntligen fick sin vävstol blev farfar ändå aldrig nöjd med Shahs pashminaarbeten, hur noggrant utförda de än var. Det gjorde att lärjungen blev förbannad på sin lärare och han sökte sig utomlands – kanske för ett miljöombyte, men främst för att försörja sin familj i det alltmer politiskt pressade Kashmir. Det förde honom till Oman och Dubai men också till Berlin, Hannover, Milano och till flera andra platser. Hantverket i Europa överraskade honom.

”Jag upptäckte att människor som kallar sig för professionella hantverkare gör produkter av oäkta material och säljer dem som äkta. För dem handlar det bara om pengar”

Sabr – tålamod

Till slut bestämde sig Shah för att resa tillbaka till Oman för att fokusera mer på hantverket.

Efter tio år insåg han vad hans farfar hade försökt lära honom.

”Han försökte bara göra mig stark genom att lära mig tålamod”.

Han kom i kontakt med Al Amana och blev en favorit bland centrets många internationella grupper som kom för att dricka te och köpa sjalar i hans butik. Kanske var det Shahs varma genuinitet och gästfrihet, driven av hans starka övertygelser som höll kvar besökarna. Driven av sina värderingar började han snart uppmana sina gäster, kristna och muslimer, att gå till sina sammanhang. Särskilt när han märkte att många av västlänningarna inte gick i kyrkan.

”’Vi var i kyrkan senast för kanske tjugo år sedan, eller femton eller tio’, kunde de säga. Då frågade jag: ’Vad är det som gör att ni inte går dit?’ De sa: ’Vi har inte tid.’ Jag sa: ’Det fungerar inte så, man behöver det’.”

Uppmaningarna verkade funkade. Ännu idag får Shah regelbundet meddelanden av gamla besökare som kan säga ”’Shah, oroa dig inte. Vi går till kyrkan varje vecka”.

”Sådant påminner en om att vi är här av en anledning, inte bara för att göra vad vi vill. Livet och framgång handlar inte om att skaffa pengar. Framgång betyder att ha ett syfte i livet. Det är sabr. Sabr är arabiska och betyder tålamod”

Efter lång väntan för farfar landade till slut läxan om sabr. Nu väntar också Shah tålmodigt på att hans familj ska få uppehållstillstånd genom Omans invecklade sponsorsystem för immigranter. Men han är lugn.

”Om man har sabr ordnar sig saker.”

Jonathan Vik

Kursen ”Abrahams barn i kontakt och konflikt” ordnas av teologiska utbildningslinjen och innehåller en resa till Oman 23-31.10.2026. Resan har möjliggjorts av Polin-institutet tillsammans med Finlands Mellanösterinstitut (FIME). Samarbetspartners i Oman är Al Amana Centre och The College of Sharia Sciences of the Sultanate of Oman.