Imagining the Apocalypse

Courtauld Institute of Art i London

Johannes Uppenbarelses ojämförliga inflytande

Den 18 och 19 oktober deltog jag i en konferens som behandlade temat om hur apokalypsen har föreställts och porträtterats. Konferensen, som ägde vid Courtauld Institute of Art och i hjärtat av London, samlade till sig forskare tillsammans strävade efter en fördjupad kunskap om fantasins och föreställningsförmågans roll vid förståelsen av världens undergång.

Det tematiska och kronologiska fokuset för konferensen var varierat. Presentationerna handlade om allt ifrån porträtteringar av bibliska översvämningar och romantiska bilder av förintelse till medeltida fantasibilder och 1900-tals katastrofer. Trots det breda spektret var det intressant att notera den dominerande influens som Johannes uppenbarelse har haft på framställningen av den yttersta tiden. Av allt att döma är det svårt att föreställa sig tillvarons slut utan denna bibliska planskiss. Uppenbarelseboken är trots allt en mycket visuell bok som använder sig av ett metaforiskt språk och av sådana begrepp som opererar bortom rationell logik. Som sådan har den i alla tider lockat till analys av teologer men också av författare och konstnärer.

Påven som antikrist hos John Foxe

Johannes besök på Patmos kom att bli en verklig inspirationskälla också för den tidigmoderna människans föreställningsförmåga. Bara i England hade tryckerierna att kämpa med över 1000 kommentarer till Uppenbarelseboken under reformationstiden. I min egen presentation lyfte jag fram ett av de mest utmärkande protestantiska bidragen vad gäller tolkningen av denna eskatologiska berättelse, nämligen identifikationen av påven som antikrist. Att förvandla den romerska kristenhetens ledare till dess största fiende var ett storskaligt retoriskt projekt som kom att få omvälvande konsekvenser.

Den första generationen som i England – mycket tack vare en aktiv och polemisk publikationsverksamhet – trodde att påven var antikrist, föddes på 1580-talet. Knappast någon befordrade dessa åsikter mer än John Foxe, som också står i fokus i min doktorsavhandling. I min presentation lyfte jag särskilt fram det visuella material som Foxe använde sig av i syfte att övertyga sina läsare om denna anti-papistiska tolkning. Att den låg i tiden kan man förstå mot bakgrund av att många tvärtom trodde att det var reformationen, inte påven, som bedrog människosläktet medan apokalypsens fyra ryttare närmade sig.

Även om medvetenheten om det stadigt annalkande slutet för Englands europeiska era kastade en viss skugga över diskussionerna, var det mig en sann glädje att ta del av dem i Brexit-London.

Johannes Huhtinen