Postillan – 1700-talsprästens arbetshäst

Predikosamlingar – en genre med gamla rötter

Postillor och predikosamlingar har funnits nästan lika länge som kyrkan. Redan under fornkyrklig tid såg man till att samla berömda predikanters predikningar i så kallade homilier som kunde fungera som  exempel- och mallpredikningar för präster och munkar. Begreppet postilla är en förkortning av latinets ”post illa verba textus” (efter dessa textord) och myntades under medeltiden. ”Textorden” syftar här på evangelieläsningen i gudstjänsten och det som skulle följa därpå var utläggningen eller predikan. Postillan var alltså sammanställningen av såväl kyrkoårets samtliga bibelperikoper som kommentarer eller förklaringar av dessa, vilka prästerna kunde använda sig av i gudstjänsten. Så småningom fick postillan den betydelse som vi förknippar den med idag: en predikosamling.

Trots sina gamla rötter har postillan främst kommit att bli förknippad med reformationen och den lutherska kyrkogrenen. Tack vare tryckpressen kunde postillor börja produceras och spridas i en omfattning som tidigare inte hade varit möjlig. Den amerikanske kyrkohistorikern John M. Frymire har dock påvisat att man från både romersk-katolskt och lutherskt håll lät trycka och använde sig av postillor i reformationstidevarvets Tyskland. Genom att producera postillor och sätta dem i prästernas händer, försökte man således från båda sidor att strömlinjeforma predikanternas förkunnelse enligt den egna konfessionen. På liknande sätt understöddes den reformatoriska förkunnelsen i det svenska genom att man även här utgav några postillor under reformationens initiala skede. Produktionen var dock sparsam och mycket få inhemska evangeliepostillor trycktes överlag under 1500- och 1600-talen på svenska (och finska). Postillorna från denna tid innehöll i allmänhet svulstiga dedikationer riktade till kungamakten, varför postillorna och dess innehåll bör betraktas som ett från statsmakten sanktionerat medel för att åstadkomma en enhetlig luthersk-konfessionell förkunnelse inom riket, vilket låg i statsmaktens intresse.

Postillan i förändring

En bit in på 1700-talet förändrades postillan i flera avseenden. De panegyriska hyllningarna till kungamakten blev mindre explicita och postillorna blev generellt mindre svulstiga. Samtidigt växte marknaden explosivt och postillor trycktes i en aldrig avtagande silande ström, vilket torde kunna förklaras av flera faktorer. Bättre tryckteknik och större upplagor medförde betydligt lägre kostnader både för producent och för konsument. Parallellt ökade läskunnigheten så att fler än tidigare kunde tillgodogöra sig i synnerhet den religiösa litteraturen.

För prästerskapets del innebar utvecklingen att även mindre bemedlade präster nu hade råd att införskaffa en större bredd av litteratur till sina egna bibliotek och postillorna var i detta avseende något som stod högt upp på prioritetslistan. När man har inventerat prästernas bokbestånd från mitten av 1700-talet, har i synnerhet postillor visat sig vara en mycket frekvent förekommande litteraturgenre. I arbetet med att ständigt skriva nya predikningar var postillorna en viktig hjälpreda, eftersom prästerna där kunde få vägledning och uppslag till hur man kunde utlägga de aktuella textläsningarna. Samtidigt medförde postillorna en risk eller frestelse, om man så vill. En präst kunde bli alltför bunden vid postillornas ordalydelse. Man kritiserade så kallade postilleryttare (postillenreiter) som i alltför hög grad läste ordagrant ur postillornas predikningar.

Ny vinkling på forskningen

Att präster har använt sig av postillor i sina predikoförberedelser har varit allmänt känt inom forskningen, men däremot hur och i vilken mån man har använt sig av dem har sällan beaktats. För att belysa dessa frågor undersökte jag tillsammans med min kollega, FM Joonas Tammela (Jyväskylä universitet), ett knappt tjog predikomanuskript från 1700-talets andra hälft av kyrkoherden i Raumo, Erik Levan (1746–1837). De undersökta predikomanuskripten är enbart en liten del av de manuskript som Levan har lämnat efter sig. Gemensamt för de undersökta handskrifterna var att Levan någonstans i predikan hänvisade till någon postilla. Efter att ha jämfört och analyserat diskrepanserna och likheterna mellan manuskripten och de tryckta postillepredikningarna kunde vi konstatera att Levan intagit ett mycket elastiskt sätt att göra bruk av sina postillor i predikoförberedelserna. Bland manuskripten återfinns allt från rena avskrifter av postillepredikningar, till att han hämtat inspiration från postillepredikningarnas disposition och sedan formulerat innehållet på egen hand. Genom att jämföra manuskripten med postillepredikningarna kan man identifiera hur Levan ibland valde att ”plocka russinen ur kakan” eller ”klippa och klistra” ur postillorna i syfte att utforma och åstadkomma en predikan som var anpassad efter hans egna ideal och lämpad för den specifika kontext som Levan arbetade i som församlingspräst.

Predikomanuskripten vittnar om att Levan i egenskap av predikant använt sig av postillorna i varierad utsträckning och på ett mångfacetterat sätt, varför bruket är svårt att karaktärisera som en genomtänkt metod. Postillan var helt enkelt ett hjälpmedel för att tillgodose ett konkret behov. Men på samma gång är manuskripten även ett konkret bevis på hur de ofta bortglömda postillorna inte enbart stod och dammade i en bokhylla, utan de facto kom till flitig användning i prästens kontinuerliga predikoförberedelser. För den intresserade som vill fördjupa sig i detta ämne hänvisas till vår publicerade artikel ”Postillorna och predikanten: En undersökning av Erik Levans (1746–1837) användning av predikolitteratur”, Historisk Tidskrift för Finland 106 (Nr 2): 215-248.

Levans predikomanuskript för den andra söndagen efter trefaldighet år 1802. Hänvisningen till Rambachs postilla syns längst ner på manuskriptet. Foto: Joonas Tammela.

Niklas Antonsson