Polinforskaren Lotta Valve och Polin-institutet går skilda vägar!

Rubriken är ett klickbete som sig bör, men rymmer likväl ett uns av verklig dramatik. Den första september påbörjade nämligen ex-polinaren Lotta Valve en nyinrättad tjänst som universitetslärare i exegetik vid Östra Finlands universitet i Joensuu. Valve är vad man kunde kalla för en första generationens Polinforskare, som varit med ända sedan de första forskarstipendierna lediganslogs år 2017. I och med att hon nu lämnar Åbo för Joensuu, fullbordas ett kapitel såväl i hennes eget liv, som i Polin-institutets.

Headhuntad till nyinrättad tjänst

2020 har varit ett omtumlande år för var och en, men i allra högsta grad för Lotta Valve. Efter att hon i augusti fick förfrågan om att börja arbeta i Joensuu, dröjde det inte längre än två veckor innan anställningen började. Anställningen rör sig om en fem år lång och helt nyinrättad universitetslärarbefattning i exegetik och klassiska språk. Tjänsten möjliggörs av den tilläggsfinansiering som universiteten fick i och med att studieplatskvoten höjdes till följd av Corona-pandemin. Med en glimt i ögat konstaterar Lotta därför att hon på sätt och vis ”drog nytta av den rådande situationen, hur konstigt det än låter”.

Lotta erkänner att den första veckan vid den nya institutionen har varit hektisk. I ett försök att komma in i de nya rutinerna och lära känna de nya medarbetarna har Zoom- och Teams-mötena avlöst varandra i en strid ström. Liksom vid Åbo Akademi innebär nämligen den inledande tiden vid Joensuu att Lotta varvar distansarbete från Åbo enbart med sporadiska campus-besök till Joensuu. Framöver blir det antagligen att pendla en hel del.

Såväl östlig som västlig teologi

Om den inledande tiden har varit hektisk, misstänker Lotta att det även framöver kommer att finnas arbete så det räcker och blir över. Detta trots att hon sällar sig till ett ämne som sedan tidigare har både professor och akademilektor. Den teologiska institutionen i Joensuu skiljer sig nämligen från övriga teologiutbildningar i Finland såtillvida att man där kan studera såväl ortodox som västlig teologi. Med tanke på att ämnet exegetik är gemensamt för båda sidorna, samt att det sammanlagda antalet studeranden uppgår till 550, kommer den extra arbetskraften väl till pass. Samtidigt ser Lotta fördelar med det stora antalet studeranden. Framför allt finns det fler huvudämnesstuderanden samt en tydlig kontinuitet i respektive huvudämne.

I och med att ämnet exegetik rymmer såväl gammal- som nytestamentlig exegetik, kommer Lotta att få jobba med bägge. Det, menar hon, passar bra ihop med hennes akademiska profil och intresseområde. I praktiken kommer hon bland annat att undervisa i Bibelns grundspråk, men också att ansvara för de exegetiska kurserna vid Öppna universitetet.

Hur mycket tid över det blir för forskning får tiden utvisa. Särskilt kurserna i grundspråken är arbetsdryga, inte minst när de hålls på distans och för stora grupper. Lotta tror också att planering och förberedelser kommer att uppta mycket tid inledningsvis. Hon hoppas ändå få tiden att räcka till för att slutföra de artiklar som hon arbetat på som Polin-forskare. Enligt de ursprungliga planerna var hösten vigd åt just detta arbete, men planerna ändrades. Redan med en veckas facit i hand har hon lärt sig att uppskatta den privilegierade sits hon hade som Polin-forskare:

”Jag är tacksam för att ha kunnat arbeta vid Polin-institutet! Det är lyxigt att kunna koncentrera sig på forskningen under en längre tid. Även i övrigt har det varit trevligt att få vara del av Polin-institutets utveckling från första början, och jag har goda minnen från de trevliga Polin-dagarna och från annan verksamhet. Jag hoppas att ni som fortsätter forska vid Polin-institutet tar väl vara på möjligheten att på heltid ägna er åt forskning, och jag vill lyckönska er i ert arbete!”

Redo att vända blad efter tjugo år vid Åbo Akademi

Lottas flytt till Joensuu infaller exakt tjugo år efter att hon började sina teologiska studier vid Åbo Akademi. Därmed har hon vistats i de teologiska kvarteren i nära nog hälften av sitt liv. Ur det perspektivet medger hon att det känns okej att börja ett nytt kapitel. Samtidigt erfar hon en känsla av vemod, samt att hon tar ett steg utanför sin bekvämlighetszon:

”Jag har så många goda och glada minnen från ÅA, inte minst från min egen studietid, men förstås också från tiden som doktorand och forskare. Jag kommer att sakna alla mina goda kollegor vid ÅA. Lyckligtvis behöver man inte helt tappa kontakten, vi kommer ju att ha mycket samarbete även framöver.”

Att saknaden är ömsesidig är var och en som känner och har jobbat med Lotta säkert redo att skriva under. Efter tjugo år i de teologiska kvarteren är det knappast fel att säga att Lotta har tillhört fakultetens inventarier. Med risk för att överdriva liknelsen är Lotta den antika tavlan i inredningen – den som gått i arv i generation efter generation. Tavla, eftersom hon inte är någon som tagit plats men en som fyllt en avgörande plats. Antik, för att hennes plats varit självklar, hävdvunnen.

De blandade känslorna av vemod och glädje som Lotta uttrycker är därför även de ömsesidiga. Fakulteten går i henne miste om en ytterst skarpsynt och kunnig forskare. Samtidigt måste det faktum, att hon rekryterades till Joensuu, ses som en fjäder i hatten för Polin-institutet. Hon utgör därigenom ett tydligt bevis på att institutets satsningar nu börjar bära frukt. Ett varmt grattis både till Lotta och Joensuu!

 

Jakob Dahlbacka