Polin-direktionen

Polin-direktionens viceordförande Gustav Björkstrand blickar framåt

By november 5, 2020 No Comments

 

Polin-direktionens viceordförande Gustav Björkstrand blickar framåt

Polin-direktionen, från vänster: docent Anni Maria Laato, TM Mikael Nouro, professor Bernice Sundkvist, professor Ingvar Dahlbacka, FD Linda Annunen, professor emeritus Gustav Björkstrand (vice-ordförande), professor Mikael Lindfelt (ordförande), docent Ruth Illman.

Han är – som han själv uttrycker det – på övertid efter sin andra pensionering, men engagemanget och förtroendeuppdragen har knappast avtagit med åren. Det gör inte heller energin eller framåtandan. Knappt har vi hunnit utbyta de ömsesidiga hälsningsfraserna innan han kommer in på hur viktigt det är att Polin-institutet tar följande steg, inte vilar på sina lagrar utan vågar sikta högt. Ett samtal med Polin-direktionens viceordförande Gustav Björkstrand låter en förstå vilken gåva institutet är och vilken potential det besitter. Samt att planer hela tiden smids för att förlösa denna potential.

Forskningen måste alltid gå vidare

I egenskap av viceordförande för Polin-direktionen har Gustav Björkstrand följt med Polin-institutets uppkomst och utveckling från första parkett. De knappa tre år som förflutit sedan sjösättningen ger han ett gott betyg och bedömer som fruktsamma. Institutet har erbjudit teologer sällan skådade möjligheter att forska och de resultat som nåtts uppmuntrar till fortsatt arbete.

Björkstrand torde veta vad han talar om. Framför allt i egenskap av professor vid och rektor för Åbo Akademi satt han under en lång tid med i centrala organ inom vetenskapssamfundet och hade därmed insyn i den akademiska forskningen på både nationell och internationell nivå. I ljuset av det är det hoppingivande att han i Polin-institutet ser en potential som kan ge inte bara teologin utan hela Åbo Akademi ett lyft.

Av samma anledning bör man ta honom på orden när han säger att institutet aldrig får nöja sig med vad det fått och tro att arbetet därigenom är fullgjort: ”Så får det aldrig vara inom forskningen – forskningen måste alltid gå vidare och producera ny kunskap.” Rent konkret menar Björkstrand att institutet inte i första hand eller enbart bör fungera som en språngbräda för dem som vill forska vidare. Målet måste vara ställt högre än så, nämligen på att göra internationellt respekterad och banbrytande forskning som i förlängningen lockar till sig forskare och finansiärer och för med sig impulser utifrån. Det kan i sin tur ge teologin den synlighet den förtjänar och behöver.

”Teologin behövs i samhället, så anta de utmaningar du får!”

Kanske är det så att Gustav Björkstrand på Polin-institutet projicerar det som till synes har varit hans eget yrkesmässiga ledmotiv? Nämligen att med teologin som grund verka inom och påverka de områden inom samhället där situationen så kräver. Hur det än må vara, menar han i enlighet med den principen att Polin-institutet visserligen primärt har ett ansvar för den teologiska forskningen, men att forskningen som helhet inte bara kan finnas inom ett visst ämne, för det är bara en del av verkligheten:

”Om man verkligen vill undersöka verkligheten så måste man se vilka komponenter den består av och var den sakkunskap finns som kan bidra med sakkunskap på just det området och på den sektorn. Visst har Polin-institutet ett primärt ansvar för den teologiska forskningen, men den teologiska forskningen kan vara med och bryta ny mark för större satsningar som har mer allmän relevans och där religionen spelar en viktig roll.”

Björkstrand anser själv att hans egen yrkesbana, under vilken han har hunnit fungera som både professor, rektor, riksdagsman, minister och biskop, i många avseenden varit oplanerad eller i varje fall något han aldrig hade kunnat föreställa sig. Vägen från det han beskriver som en enkel jordbruks- och arbetarmiljö till de ansvarsfulla uppdrag som han steg för steg anförtroddes och tog sig an framstår som en askungesaga. Mellan varven ger han själv också sken av att betrakta händelserna som en osannolik klassresa, exempelvis när han säger att det går emot ”sunt förnuft” att axla en ministerpost utan att ens ha besökt riksdagen.

Följaktligen står även Björkstrands råd till yngre forskare i linje med hans egen livshållning, nämligen att de skall anta de utmaningar de ställs inför, inte kröka rygg för dem eller blygt dra sig tillbaka: ”Om man blir kallad skall man inte dra sig undan och tänka att man inte klarar av uppgiften utan frimodigt anta den och gå in i den. Det visar sig nog sen att det bär, det man inte kan så lär man sig.”

På avstånd ser man klarare också in i framtiden

Titeln på Gustav Björkstrands självbiografi, som utkom hösten 2020 på Fontana Media, lyder: ”På avstånd ser man klarare”. Björkstrand menar att det inte sällan är först när man betraktar något ur ett längre perspektiv och med viss distans som man ser det större sammanhang som den enskilda händelsen är en del av. När man är mitt inne i det man upplever som händelsernas centrum är man för ”närblind” för att kunna uppfatta och omfamna helheten.

Som den historiker han är verkar han dock också veta att tidsperspektiven är beroende av varandra – att tillbakablickandet står i ständigt samspel med framåtblickandet. Siktet måste visserligen vara ställt på framtiden, men det är lättare att ta sig an framtiden om man har koll på det som varit.

För Polin-institutets vidkommande handlar den närmast förestående framtiden först och främst om att anställa en forskningschef och en forskningsassistent. Dessa kan tillsammans med direktionen fortsätta utvecklandet av institutet och handha de löpande ärenden som blir fler och fler vartefter institutet växer. Hittills har verksamheten långt varit beroende av frivilliginsatser och av att personer har skött institutets uppgifter vid sidan av sina ordinarie tjänster.

På sikt hoppas Björkstrand att institutet skall utveckla ett målinriktat, övergripande forskningsprogram kring och utifrån vilket Polin-forskarna tillsammans kan arbeta, och till vilket också andra forskare kan knytas an. Ett sådant program kunde generera ett mervärde som kunde komma kyrka och samhälle till gagn, samtidigt som det kunde tilldra sig omvärldens intresse.

Själv lever Gustav Björkstrand som han lär. Knappt har det ena skrivprojektet avslutats förrän nästa tagit vid. Antalet böcker han skrivit sedan den ”andra pensioneringen” uppgår således till jämna tio. För tillfället jobbar han på en artikel över en gammal bekant, nämligen Anders Chydenius. Att uppbåda skrivarglädje eller inspiration är å andra sidan knappast svårt, när man som Björkstrand lider av en oupphörlig lust att lära sig nytt och när man ser forskning och skrivande som ett nöje snarare än en börda eller ett tvång. Med en sådan inställning kan man säkert förvänta sig fler böcker framöver, liksom man med tillförsikt och förväntan kan följa med det som tilldrar sig inom Polin-institutet under de kommande åren.

 

Jakob Dahlbacka