”Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram” får vi läsa i Jesaja 9.

Denna text har kristna ofta kopplat till julen. Det att man placerat julfirandet kring norra halvklotets vintersolstånd berättar även samma historia om att i mitten av mörkret finns det ett löfte om ljus – våld och makt har inte det sista ordet i denna värld.

Idag känns det att Europa har hamnat mitt i mörkret inte bara konkret mitt i vintern men även figurativt genom Rysslands brutala anfall mot Ukraina. En del av detta mörker är propaganda som vanligtvis blandar ett mått av fakta, ett mått av lögner och ett mått av känslor. Genom sådant mörker förlorar man synen på vad som pågår, tappar nyanser och blir vilseledd.

Det mörker som finns utanför mig själv eller mina kretsar är lätt att känna igen medan det ofta behövs någon utifrån för att peka på det mörker som finns i mig eller i min gemenskap. Många européer undrar varför majoritetsvärlden är så tyst kring Rysslands aggression. Förstår de inte vad som pågår? Är de offer för rysk propaganda? Alltid är det inte fråga om det. Denna tystnad eller till och med detta stöd för den ryska aggressionen kastar ljus på det västerländska mörkret som vår självgodhet gör osynlig för oss. Varför är Europa inte chockerad när dylika brott mot mänskligheten händer annanstans? Det faktum att västervärlden inte alltid själv följer sina egna fina moraliska principer orsakar majoritetsvärldens tystnad. Eftersom en balanserad och självkritisk syn kräver olika synvinklar, gör vi vid Polin-institutet vårt bästa för att vara inkluderande och globala i vårt synsätt.

Vad är teologiska forskares ansvar i en sådan här värld? Det är vårt jobb att kasta åtminstone en liten ljusglimt i osanningens mörker genom att forska, förklara and nyansera. Vi kan dock inte erbjuda slutliga objektiva sanningar och på det sättet belysa något absolut. Till vetenskapen hör inte bara en kritisk syn på det man forskar i utan även självkritik. Samtidigt som vi strävar efter sanningen bör vi erkänna våra begränsningar så att vår kunskap inte blir propagandans mörker.

Likväl hör det till teologins natur att kasta en glimt av hopp i hopplöshetens mörker. Mitt i vintermörkret firar vi världens ljus, och siktar framåt mot den ljuva sommarsolen. I Polin-institutet vill vi bidra till att öka ljuset i världen genom forskning som ökar förståelse inte bara om allt det vi forskar i utan även människor emellan.

Inom den finska ortodoxin har möten mellan folk och kulturer traditionellt sett varit vänliga.

In Finnish Orthodoxy, encounters of peoples and cultures have traditionally been friendly. Bild/picture: Mika Vähäkangas.

The Director’s Christmas Greeting 2022

We read in Isaiah 9: “The people walking in darkness have seen a great light; on those living in the land of deep darkness a light has dawned”.

Christians are used to reading this text in relation to Christmas. The placing of Christmas close to the winter solstice points to there being a promise of light amid darkness – power and violence are not the last word.

Today it feels that Europe has descended into darkness not only due to the winter but also figuratively through the Russian brutal aggression in Ukraine. A part of this darkness is the propaganda which often contains a measure of facts, another of lies and yet another measure of emotions. Through the darkness created by propaganda, one loses sight of what is happening, misses nuances and is led astray.

It is easier to recognise the darkness outside of oneself than in oneself. We often need someone to point out to us our darkness. Many Europeans wonder why the majority world is so silent about the Russian aggression. Don’t they understand what is happening? Are they victims of Russian propaganda? Not always. This silence or even support for the Russian aggression sheds light on the western darkness that our hypocrisy hides from us. Why are we Europeans not as chocked about similar crimes against humanity elsewhere? That the west does not always live up to its high ideals contributes to the majority world’s silence. Because a balanced and self-critical view requires fusion of different horizons, we at The Polin Institute do our best to include global vistas in our approach.

What is the responsibility of a researcher in theology in a world like this? Our task is to reflect at least a little ray of light in the darkness of falsehood through research, we need to explain and nuance. Obviously, we cannot provide the final objective and absolute truths but as academicians we need to be critical to not only what we study but also to ourselves. While striving after the truth we need to acknowledge our limitations in order that we will produce knowledge and not the darkness of propaganda.

Casting a ray of hope in the darkness of hopelessness belongs also to the nature of theology. We celebrate the light of the world amid winter darkness, looking forward to the wonderful Nordic summer of light. At The Polin Institute, we want to contribute to the expansion of light in the world through our research by increasing understanding of both what we study and between people of different backgrounds.

Mika Vähäkangas