Kyrkohistorisk forskning i undantagstillstånd
28 april, 2020
Kyrkohistorisk forskning i undantagstillstånd
Exempel på bild från Niklas digitala prediko-arkiv
Coronakrisen har gjort att mycket i vårt samhälle har ställts på ända. För oss som är verksamma vid Åbo Akademi har krisen bland annat inneburit att all åtkomst till föreläsningssalar, kontor och bibliotek har stängts ned. Mycket av det vanliga sociala umgänget bland personal, forskare och studenter är tills vidare överflyttat till digitala miljöer.
För en kyrkohistoriker med inriktning på den tidigmoderna epoken (ca 1500–1800) kan läget i någon mån te sig ganska hopplöst. Hur gör man för att överleva utan tillgång till fysiska arkiv och bibliotek? I längden är det naturligtvis svårt. Den kyrkohistoriska forskningen bygger i stor utsträckning på texter som förvaras och bevaras vid dessa institutioner. Ett visst mått av kyrkohistorisk krisberedskap kan dock innebära att man klarar av att hålla ut under åtminstone en kortare period.
Digitala arkiv som ett slags kyrkohistorisk krisberedskap
Min egen forskning bygger på ett källmaterial som består av tryckta predikningar. Predikningarna ingår i större predikosamlingar – postillor. Storleken och tjockleken på postillorna kan variera, men i allmänhet består de av ca 70 predikningar, totalt ca 600–1500 sidor kvarto (oktavformat förekommer, men relativt sällan). Det är således ganska stora pjäser som kommer ifråga och bibliotekspersonalen låter ogärna verken komma utanför bibliotekets väggar.
Eftersom predikningar är ganska tacksamma att analysera komparativt (man predikade ju över samma bibeltexter varje år) samt på grund av att en noggrann kvalitativ textanalys förutsätter att man kan läsa om samma text flera gånger, insåg jag i ett tidigt skede av min forskarutbildning att jag behövde ha tillgång till ett ganska stort material samtidigt. I stället för att slita alltför mycket på de fysiska exemplaren gick jag in för att skapa ett digitalt bibliotek, genom att fotografera av en stor del av det material jag ämnar analysera i min avhandling.
De digitala fotografierna bidrar till ökad smidighet då det bara tar några få sekunder att få fram den information som behövs. Om man till exempel skulle behöva ta reda på vilket ämne hovpredikant Anders Gradin (1706–1751), förövrigt bror med den legendariske herrnhutaren Arvid Gradin, hade valt i sin predikan den 5:e söndagen efter trefaldighet, räcker det alltså med ett par musklick för att nå fram till rätt predikan. Tillgången till många predikosamlingar samtidigt gör det också möjligt att jämföra en större kvantitet än om jag enbart varit begränsad till de fysiska exemplaren.
Allt har sin tid
Den stora nackdelen, som inte ska förringas, är förstås att en digital bild inte alls ger samma känsla och inspiration som att själv få sitta i forskarsalen och bläddra och läsa i de oftast ganska nötta postillorna. I en sådan miljö stimuleras betydligt fler sinnen (känsel, lukt, hörsel, syn) jämfört med att sitta framför en dator och arbeta. I doktorandarbetet – liksom i livet i stort – får man acceptera att allt har sin tid (Pred. 3:1ff).
Coronatider innebär stängda bibliotek och att den för de humanistiska vetenskaperna så viktiga interaktionen med andra forskare är mindre än vanligt. Vi hoppas alla på en återgång till mer normala former, hellre förr än senare. De digitala postillorna, som inte är begränsade av några restriktioner, kommer hur som helst väl till pass och möjliggör kyrkohistorisk forskning även i tider av kris.
Niklas Antonsson