Kristendomens rötter, en resa till Rom

Polin-institutet stöder de teologiska ämnena vid Åbo Akademi bland annat genom att finansiera en specialkurs. År 2022 handlade specialkursen om kristendomens rötter och bestod förutom av föreläsningar även av en resa till Rom. Nedan Teresa Haapasaaris reserapport. Bilder Anni Maria Laato.

Under hösten samlades en grupp varje fredag för att lyssna på föreläsningar om kristendomens första århundraden i Rom. I oktober var det dags att åka till Rom och se den med egna ögon och uppleva dess historia med egna sinnen. Vi var allt som allt 13 studeranden och en doktorand från Åbo Akademi som åkte på resan; Henna Ruusu, Sara Loikala, Karolina Skogström, Marika Torp, Teresa Haapasaari, Sandra Peltonen, Alexander Nykvist, Daniel Weckström, Leonard Metsäranta, Alina Granö, Eetu Miikkulainen, Helmi Härmävaara, Sofi Laakso och Laura Brannkärr-Väänänen samt fyra lärare; Anni Maria Laato, Topias Tanskanen, Niklas Antonsson och Oskari Juurikkala.

Vi anlände till Rom sent på onsdagen den 19.10 och fick rum på hotellet B&B Hotel Roma Viminale. Nästa morgon började vi med en tidig frukost på hotellet och åkte till San Callisto -katakomberna. Området var vackert i morgonljuset. Vi hann beundra blomstrande natur, olivträden och höga cypresser som badade i morgonljuset, samt Via Appia; vägen som har existerat redan före Kristus födelse och som används fortfarande! Vi var dagens första grupp som steg ner till den underjordiska världen i katakomberna med vår guide, som var en väldigt rolig man och som kunde katakombernas historia. Det var en upplevelse att vandra i underjordiska gallerier med kapellen och gravplatser som användes redan mer än 2000 år sedan och där de första kristna har blivit begravda. Förstås fanns där bara några sarkofager kvar och inga kroppar. En stor del av marmorn och det andra materialet som använts i de underjordiska gravarna och kapellen har återanvänts i andra byggnader, men lite fanns det kvar för att få en idé av hur det har varit. Som dagens första grupp fick vi chansen att vandra längs korridorerna i tystnad. Det var spännande, vackert och inspirerande. Jag kom ihåg känslan och katakombernas arkitektur när vi några dagar senare granskade sarkofagerna i det Vatikanska museet.

Under lunchen träffade vi Ralf van Bühren som är professor i konsthistoria. Han åt lunch med oss och tog oss till kyrkorna Santa Maria Maggiore, Santa Prassade och Santa Pudenziana. Hans undervisning var livlig och han förklarade noggrant hur man borde titta på målningarna och mosaikerna i kyrkorna. Dessutom berättade han om kyrkornas arkitektur och bruk under historiens lopp. Han berättade att det finns tre steg i processen att granska kyrklig konst; första steget är att titta på en målning och berätta om det man ser. Sedan borde man studera och reflektera över religiösa texter som har något att göra med bilden (konsten) och förklara den. Efter detta borde man relatera konsten till kontexten – användning, social kontext, kultur tid, plats o.s.v. Hur man tolkar bilden och konsten i dagens kontext diskuterade vi inte om, men kursen hette ju ”kristendomens rötter”. Men van Bührens undervisning inspirerade att tänka också på budskapet som tidig kristen konst fördelar till nutida konstbeundrare.

På kvällen hade vi en rundvandring i Colosseums närhet. Vi såg på distans Colosseum och Forum Romanum samt andra monument och ruiner. Niklas hade en presentation om Konstantin den Stores triumfbåge. Kejsaren Konstantin den Store gav kristendomen en berättigad status i romarriket samt gjorde den till statsreligion. Samtidigt hade kejsaren en ambivalent identitet som statens mäktigaste man, fick vi höra.

Fredagen den 20.10 började vi strax efter frukosten med att åka buss till Mars-fältet. Vi besökte Jesuiternas kyrka i barockstil. Den var storslagen och mäktigt dekorerad. En del tyckte att den var vacker, en del att det var äckligt – men alla kunde säkert instämma att kyrkan var mäktig. En av dess ändamål har säkert varit och är fortfarande att visa makt och att förstärka maktförhållandena, båda på individens nivå och på den statliga nivån.

Vi besökte också en annan kyrka med barockstil i närheten, fast den var inte lika imponerande som Jesuitkyrkan Il Gesù. Sedan kom vi till Pantheon som Karolina och Sara presenterade. Under antiken var Pantheon en helgedom för alla gudar, senare fungerade den som minnestempel för ”Italiens stora män” såsom konstnären Rafael och Umberto Emanuele. Från och med 600-talet används Pantheon som en kristen kyrka. Tur att vi var ute tidigt -det fanns ingen kö till Pantheon och vi kunde beundra kyrkan relativt lugnt. Gudarna och idolerna som har dyrkats i Pantheon har ändrat under årens lopp men själva byggnaden har stannat kvar på samma plats. Det finns något märklig i den, känslan av livets kontinuitet genom generationerna. Inne i Pantheon kan man känna ett slags samband med alla som har besökt det under flera tusen år och med alla som kommer att besöka det.

Vi hann njuta av berömd italiensk glass utanför Pantheon och av solen innan besöket till nästa kyrka som var Santa Maria Sopra Minerva. Henna höll en presentation om kyrkan. Kyrkan är den enda i Rom med gotisk interiör. I kyrkan finns fina statyer och konstverk; bland annat den berömda Den uppståndne Jesus av Michelangelo. Kyrkan är fin men den har också en lite tråkigare historia som en plats där en del av inkvisitionerna på medeltiden ägde rum. Där har till exempel Galileo Galilei, grundaren av modern astronomi, efter att han hade blivit ställd inför inkvisitionens domstol år 1633, avfärdat sina vetenskapliga teser om den kopernikanska teorin.

Därefter träffade vi Oskari Juurikkala på Piazza Navona. Meningen var att besöka en kyrka som var helgat åt Augustinus moder, men den var stängd. I stället blev det en annan kyrka i närheten. På eftermiddagen träffade vi Viktor Airava som är en finsk teologistuderande vid Pontifical Gregorian University i Rom. Han berättade allmänt om sina studier, sättet som katolska kyrkan i Finland väljer och stöder dem som ska prästutbildas och om hans liv i Rom, och visade oss universitetet där han studerar. Det var intressant att lyssna på hans studier och om studielivet. Universitetet verkade vara mycket internationellt.

Efter en kort vila på hotellet, eller för några på stan, tog vi metron till Vatikanska museet. Vi var där i god tid och hann ta en dyr, men god och väl behövd, kaffekopp i cafeterian utanför museet. Sarkofagavdelningen som inte var öppen för allmänheten var reserverad för oss för att studera och beundra kistorna. Vi hade en timme tid för avdelningen. Anni Maria fick inte guida oss där, men hon hade gjort skriftliga instruktioner och uppgifter så att vi kunde tolka olika stilar av sarkofagerna. Med fantasins hjälp kunde man måla en bild av sarkofagerna insatta i luckorna i katakomberna som vi hade besökt dagen innan. Med den bilden i minnet var det ännu häftigare att studera bilderna på stenkistorna. Fastän jag hade sett i kyrkorna mycket hemska bilder av martyrdöd, tortyr, tortyrredskap och trampandet av andra människor, syntes i sarkofagernas bilder tecken på kärlek och hopp som hade koppling till bibelberättelser: De var tilltalande bilder.

Efter timmen som vi hade i sarkofagavdelningen besökte en del av oss andra avdelningar i Vatikanska museet. Det finns massor att se där! Rum efter rum och korridor efter korridor statyer, tyger, krukor, målningar, föremål, texter o.s.v. Det blev kvar en del att studera för nästa gångs visit i Vatikanska museet. Alla började redan bli trötta både i ögonen och i fötterna – men som alltid när Topias hittar urgamla sigillen med pilskrivning blev han så glad och inspirerad av dem att hans inspiration och plötsliga energi smittades av till oss andra. Det var också roligt att lära sig något om sigillen! Alla Vatikanska museets vägar leder till Sixtinska kapellet, där taket är målat av den berömda Michelangelo och hans elever, väggarna bland annat av Botticelli och Pinturicchio. ”Silencio” ropade vakterna i kapellet emellanåt. Det var alltså inte tillåtet att tala i kapellet. Vi hade redan på föreläsningarna hunnit studera kapellets målningar under Antti Laatos föreläsning och nu hade Anni Maria Laato förberett åt oss papper som hjälpte att läsa den bibliska historien i de fina vägg- och takmålningarna i kapellet.

Lördagen den 22.10 började med ett besök i kyrkan San Clemente. Den första kyrkan på platsen byggdes omkring år 384, och innan kyrkan hade det redan funnits ett mithreum, en plats för att dyrka Mithras. Den första kyrkan förstördes av normanderna år 1084, men en ny kyrka byggdes ovanpå ruinerna av den gamla. När den andra kyrkan blev ”begagnad” fylldes den med sand och en ny kyrka byggdes igen på ruinerna. Nu, på grund av arkeologiska utgrävningar, har man en möjlighet att besöka alla tre nivåer av kyrkan. Där kan man se hur kyrkan och dess användning ställde olika krav på arkitekturen under olika tider. Den första kyrkan var en mötesplats, och också dess arkitektur stödde detta ändamål. Den andra kyrkan hade arkitektur som har tecken på en lite mer organiserad och institutionaliserad religionspraxis. Den tredje och nyaste kyrkan har design som tjänar ändamålet för möten som har allra mest institutionaliserad form.

Efter San Clemente fick vi bevittna dopceremonin i Battistero Lateranense, vilken är en kyrka med oktagonform och som byggdes år 440 till sin nuvarande form. Enligt legenden har det på platsen funnits ett dopställe, en källa i vilken de första kristna blev döpta, även före den ifrågavarande kyrkan byggdes. Den verkar fortfarande fungera som ett populärt dopställe – fyra barn döptes samtidigt i ceremonin vi fick vittna.

Nära St. Clemens ligger Scala Sancta som har varit en del av många pilgrimsvandringar sedan 320-talet. Marika och jag höll en presentation av de heliga trapporna och Sancta Sanctorum, ett kapell som ligger ovanpå de heliga trapporna. Enligt legenden gav Konstantin den Stores moder, Helena, order om att flytta trapporna från Jerusalem till Rom. En annan legend berättar att Jesus själv hade bestigit trapporna på väg att bli dömd av Pilatus. Man får endast bestiga de heliga trapporna krypande på knä och då bör man tänka på Jesus lidande och be på varje trappsteg. Vi tog de vanliga trapporna i stället, som fanns på sidan av de heliga trapporna. Där uppe fick vi se bakom järnbarrar en skymt av den heliga ikonen, som enligt legenden är påbörjad av St. Lukas och avslutades som acheiropoeita, vilket betyder att ”bilden som inte är gjorda av mänskliga händer”. Det sägs att den avslutades av en ängel. Kapellet har fungerat på medeltiden som påvedömets privatkapell. Sancta Sanctorum betyder det allra heligaste; vilket syftar på reliker som vördas i kapellet men också på den heliga platsen, uppenbarelsetältet för de forntida israeliterna, och detta kapell i Rom.

På andra sida gatan ligger Roms domkyrka, San Giovanni in Laterano eller Lateranbasilikan som den också kallas. Sandra och Alexander höll en presentation av kyrkan. Många kyrkor i Rom kallas också basilikor. Beskrivningen ”basilika” har sitt ursprung från grekiskans ord som syftar på kunglig mottagningshall, det vill säga en byggnad av halltyp som betyder en stor lokal eller sal. Basilikans arkitektoniska förebild var alltså en romersk torghall för rättsförrättningar med dess kolonnader, mittskepp och sidoskepp samt upphöjning för domstolen, eller altaret i den religiösa Basilikan. Lateranbasilikan hade mycket konst och fina, guldfärgade dekorationer – och gråa plaststolar; en överraskande kontrast.

Efter lunchen tog vi tunnelbanan till kyrkan som heter San Paolo fuori le mura. Som namnet redan säger, ligger kyrkan utanför den gamla stadsmuren. Kyrkan är väldigt stor. Daniel och Leonard berättade om kyrkan och dess historia. Topias höll ett föredrag om Paulus i samband med gammaltestamentlig exegetik på den vackra kyrkogården vid sidan om Paulus staty. Daniel och Leonard fortsatte med att berätta historien och fakta om själva kyrkan. Konstantin den Store lät bygga kyrkan på den plats där Paulus enligt legenden är begraven. Apsis ovanpå altaret påminner om den första kyrkobyggnaden som var hedrad för aposteln Paulus. Inne i kyrkan finns porträtt av varje påve. För de första påvarnas porträtt har målaren fått använda sin fantasi mera än med de senare. Det har funnits många påvar! Men kyrkan är stor – det ryms många porträtt av påvar i den.

På kvällen hade vi alternativt program enligt intresse. Många deltog i en gregoriansk vesper i Sant’Anselmo. Jag vandrade runt i stan och fick lyssna på berättelser av hur nutida folk uppfattar Rom och dess anda. Till sist blev det för en del ett jazzmusikgig på ett samlingsställe nära hotellet.

På söndagen den 23.10 gick vi till Sankt Peterskyrkan på morgonen. Kyrkan har en kupol och dess silhuett härskar utsikten. Kupolen kan man se från långt håll. Den ursprungliga idén för St. Peterskyrkan och dess omgivande arkitektur var att kyrkan inte skulle synas bland de andra byggnaderna innan personen som kommer till kyrkan står alldeles nära kyrkan. Tiderna ändrade och likaså arkitekturen runt om kyrkan men Sankt Peterskyrkan har stått på samma plats sedan 1600-talet – nu syns den dock från långt håll. En del av resenärerna tog hissen upp till kupolen och de allra piggaste tog trapporna upp till toppen av den 133 meter höga kyrkan. Vilken utsikt över Vatikanen och Rom som öppnade sig från toppen!

När alla var tillbaka nere i kyrkans första våning fick vi höra Alinas och Eetus presentation om kyrkan och dess historia. Sedan skyndade vi för att höra söndagsmässan. Anni Marias tips att vara tidigt på plats var bra – vi fick bra platser i bänkraderna. Mässan var, förutom några böner på engelska, på italienska och latin. De som kunde språken kunde följa predikan, andra kunde njuta av den skickliga kören och följa med det som hände vid altaret och delta i sjungandet. Efter mässan samlades vi utanför kyrkan, liksom tusentals andra människor, för att höra påven Franciscus Angelus-bön. Vi såg också påven – en liten gestalt i fönstret vid Petersplatsen, som är en öppen plats framför kyrkan. Fastän han själv syntes som liten figur, var hans ord mäktiga och de fick tusentals åhörare att fästa sin uppmärksamhet i dem. ”La violenza non è una soluzione” upprepade han flera gånger. Min italienska är bristfällig men talets kärna blev klart. Jag instämmer med påven – våld är inte en lösning! Jag hade sett så mycket våld på kyrkornas väggar i form av olika helgons martyrdöd att det skapade trygghet hos mig och gav hopp för framtiden att nu höra påvens fredsskapande ord.

Från Vatikanen ledde vägen längs Tiberfloden till Trastevere, en stadsdel där en stor del av de första kristna var bosatta under de första århundradena efter Kristus död och därigenom finns där också kyrkor som är relevanta för kursen som handlar om ”kristendomens rötter”. Santa Maria di Trastevere var en av de två kyrkorna vi besökte i Trastevere. Helmi berättade om historien bakom kyrkan. Kyrkan är en av de äldsta kyrkorna i Rom, från 220-talet. Enligt legenden sprang år 39 f. Kr. en oljekälla upp ur marken just på den platsen där kyrkan nu finns. Judiska befolkningen i Trastevere tolkade det som ett förebud om den utlovade messias (betyder den smörda) och platsen med dess historia uppmärksammades av denna anledning även av de första kristna i Rom. I mina ögon var själva kyrkan inifrån inte så mycket annorlunda än de som vi hade sett. Det som jag tyckte var mest intressant fanns utanför på kyrkans väggar – när kyrkan hade blivit återuppbyggd hade materialet från den gamla kyrkan återanvänds. I kyrkans fasad har man murat in en mosaik som består av fragment av tidigkristna sarkofager samt rester av kyrkans marmorering från 600-talet. För första gången i mitt liv använde jag mina kunskaper i latin i det verkliga livet. Att inse det, att egentligen ha nytta av den kunskapen, blev det ännu mer spännande och meningsfullt genom att läsa minnesord i anslutning till begravningarna. Orden innehöll mycket kärlek och hopp. Också ritningarna i fragmenten var intressanta. De var ju inte lika fina som Michelangelos takmålningar i Sixtinska kapellet, men på något vis kändes de mer äkta – något som en vanligt kristen hade ritat för en annan.

Den andra kyrkan i Trastevere som vi besökte hette Santa Cecilia. Den hade en vacker innergård med fontän. Vid fontänen berättade Sofi om den kyrkans historia. Kyrkan var helgad åt den heliga Cecilia, som enligt legenden ägde ett romerskt privathus med badanläggning på just det stället där kyrkan finns nu. Vi hade möjlighet att besöka ruinerna av detta hus, som har blivit utgrävda under den nuvarande kyrkan. I början av kristendomens historia fanns det inga officiella kyrkobyggnader och man samlades i privathus. Cecilias hus var en viktig mötesplats. Cecilia dog som martyr och hon sjöng enligt legenden då hon dödades. Av den anledningen är hon helgon för musik. För hennes minne sjöng vi en psalm av Ambrosius i kyrkan. Av någon anledning hittade jag inga bilder av martyrdöd eller orättvisa människoskildringar i den kyrkan. Kyrkan, också den nya, var vacker liksom kapellet på första våningen som hade flera bilder av kvinnliga helgon – men inga konstverk som representerade blod eller vapen såsom i alla andra kyrkor vi hade besökt under dagarna i Rom. St. Cecilia blev för min del den sista kyrkan jag besökte under den här resan. Det lämnade mig med ett vackert minne.

På vägen tillbaka till hotellet promenerade vi genom Isola Tiberina, ön mitt i Tibern, och en del besökte kyrkan San Bartolomeo som finns på den och judarnas ghetto. Det är inget ghetto mera utan verkar erbjuda en vacker omgivning för restauranger av hög kvalitet. Efter ett snabbt besök på hotellet promenerade vi till en restaurang i närheten. Det var dags för en gemensam middag – dags för att reflektera över resan och allt som vi hade sett och upplevt under de fyra dagarna i Rom. Under resan lärde vi oss om de tidiga kristnas historia och samtidigt lärde vi känna våra studiekompisar, lärare och andra specialister i teologi. Resan utvidgade livsförståelsen i flera riktningar. Den var en lyckad resa.

Teresa Haapasaari, teologistuderande

Språklig hjälp: Sara Loikala