Judisk reflektion av Freud

“Nonsense is nonsense, but the history of nonsense is scholarship,” ska professor Saul Lieberman ha sagt en gång. Med dessa ord kunde jag rättfärdiga skrivandet av en studie över ett så udda verk som Sigmund Freuds Der Mann Moses und die monotheistische Religion (LIT-Verlag 2023). Men det gör jag inte, för Freuds ”Moses” kan inte avfärdas som bara nonsens. Dess facit kanske inte är så remarkabel, och många av de framlagda teserna fullkomligt ohållbara, medan andra är beaktansvärda, och som helhet utgör boken ett imponerande exempel på modern judisk reflektion.

”Moses” var Freuds sista verk, som han arbetade med de sista fem åren av sitt liv. Han var drabbad av käkcancer, som till slut ändade hans liv, och Hitler hade tagit makten i Tyskland, vilket väckte farhågor i Österrike, vilka besannades år 1938, då Nazityskland för första gången utvidgade sitt område genom annekteringen av Österrike. Det sistnämnda tycks ha varit det avgörande motivet för Freud att skriva ”Moses”.

Egyptisk monoteism

I den första delen av boken argumenterar Freud för att Moses var egyptier. Han var inte den första att föreslå det, men trots det ansåg han sig ha misslyckats, vilket han angav i sin text. Han fann dock en utväg ur återvändsgränden genom upptäckten av farao Ekhnaton, vars kungagrav grävdes fram ungefär samtidigt med arbetet med ”Moses”. Freuds problem var att egyptierna i motsats till Moses var allt annat än monoteister. Det var däremot Ekhnaton, och hans Aton-religion visade tydliga likheter med den gammaltestamentliga religionen, en likhet som Freud var bland de första att fästa uppmärksamhet vid. Moses ska alltså ha varit Aton-troende.

Åter ansåg sig Freud dock ha hamnat i en återvändsgränd. Den gammaltestamentliga religionen var inte heller så lik Ekhnatons pacifistiska religion, såsom han föreställde sig denna. Denna gång kom räddningen från Ernst Sellin, en exeget som försökte tolka Hoseaboken så att Moses enligt den blivit mördad av israeliterna. Nu bestämde sig Freud för att de som tågat ut ur Egypten senare förenade sig med midianitiska stammar, som dyrkade Jhvh, en primitivare gud än Aton. Religionerna slogs ihop, men under århundradenas lopp avgick Mosesʼ religion med segern.

Klyftor i gudsbilden

Mosesʼ religion, såsom Freud föreställde sig den, uppvisar omisskännliga likheter med den rabbinska judendomen. Någon offertjänst finns inte, och Gud är inte så rå som Bibelns Jhvh enligt Freud. ”Ingen tvivlar på att det endast var idén om denna andra Gud som lät Israels folk utstå alla ödets slag och överleva som folk ända till våra dagar”, skrev han.

I ett brev till Arnold Zweig skrev Freud, att den råa vulkan- och ökenguden genom Mosesstudierna kommit att framstå för honom som särskilt osympatisk, och främmande för hans judiska medvetenhet. Han talade också om en gapande klyfta mellan Mosesʼ lagstiftning och den senare judiska religionen. Kristna brukar se ett motsatsförhållande mellan Gamla Testamentets hårda och dömande Gud och Nya Testamentets nådiga Fader. Freud såg också ett motsatsförhållande, och gick radikalt till väga: det rörde sig om två olika gudar. Även om verkligheten knappast var fullt så enkel, utgör ”Moses” ett imponerande exempel på modern judisk reflexion.

Boken fick ett tryckningsbidrag av Polin-institutet.

Docent Risto Nurmela

Docent Risto Nurmela firar avskedsfest och boksläpp i Runda rummet. Bild: Sven-Olav Back.