Guds handlande i historien à la John Foxe

Några av de viktigaste litterära och politiska klassikerna skrevs i England efter reformationen. Alla känner till författare såsom John Milton, William Shakespeare och John Bunyan samt Thomas Hobbes och John Locke. I och med att det brittiska imperiet bredde ut sig blev dessa författare kända globalt, och än idag läses deras verk över hela världen. Johannes Huhtinen – den senaste i raden av Polin-doktorander – påpekar ändå att den kanske mest kända författaren i denna atlantiska tradition är John Foxe, en teolog och historiker, vars monumentala bok Acts and Monuments kom att påverka samtliga ovannämnda författare. John Foxe står i fokus även i Huhtinens forskning.

Från Firenze till Turku

För Johannes är såväl forskning som Foxe bekanta sedan tidigare. Han fick bekanta sig med Foxe när han han doktorerade i ämnet historia vid European University Institute i Florens. Väl tillbaka i Finland, och ganska snabbt sedan han inlett sin forskning kring Foxe, insåg han ändå att få finländare ens hade hört talas om honom. Å andra sidan var han inte särskilt förvånad, eftersom situationen internationellt var densamma för bara några årtionden sedan. Även om det vetenskapliga studiet av reformationen har långa anor, är det först på senare tid som den kulturvetenskapliga forskningen kring densamma har framträtt som ett skilt forskningsområde och namnkunniga forskare inom fältet – såsom Alexandra Walsham, Brian Cummings, Peter Lake – har börjat få erkännande.

Reformationen populariserad

Den post-reformatoriska historien är enligt Johannes ett tacksamt forskningsområde. Inte bara är källmaterialet lättillgängligt då alla engelskspråkiga tryckta texter från 1500- och 1600-talet har digitaliserats och står till förfogande även via ÅA:s biblioteks databaser. Dessutom är innehållet i dessa skrifter väldigt fascinerande. De behandlar teman som än idag fascinerar. Reformationen var ju trots allt hela Europas kris, och reformationspolemiken var ett sätt att adressera dess mest brännande frågor. Det är inget sammanträffande att antalet tryckta texter ökade, att den litterära reflexionen blev allt mer diversifierad och att tryckeriernas ägare blev rika under denna tid.

I sin avhandling inom kyrkohistoria fokuserar Huhtinen på föreställningsförmågan och retoriken hos John Foxe. Närmare bestämt intresserar han sig för det visuella och litterära bildspråk som Foxe gör bruk av i syfte att vinna över sina läsare. Enligt huhtinen var Foxe en innovativ författare som utnyttjade varje till buds stående medel för att övertala människorna om värdet i den nya teologiska läran. Han kunde kanske beskrivas som en popularisering av reformationen som genom sin historieskrivning satte ord på reformationen för den bredare allmänheten. Det tål att poängtera att Foxe också var en av de mest framträdande måltavlorna för den katolska reformationen, varför hans uttalanden alltid framkallade en häftig opposition.

Guds handlande i historien

Att forska kring en så pass känd gestalt som Foxe ställer förstås vissa utmaningar. För det första var hans litterära produktion mellan 1563 och 1596 väldigt omfattande, för att inte tala om vidden av genrer han nyttjade. Det rör sig om tal, dikter, brev, bilder, biografier, förhörsprotokoll, traktater, historiska dokument, vittnesskildringar, andliga texter och skvallerhistorier. Att greppa detta överflöd av material förutsätter rätt val av infallsvinkel. För Huhtinens del handlar denna om att se Foxes texter som ett försök att skapa en protestantisk andlig historia – alltså en redogörelse för Guds handlande i världen efter apostlarnas tid. Utöver att se på hur Foxe föreställer sig den efterbibliska historien, fokuserar Huhtinen också på de främsta av Foxes antagonister – Thomas Harding, Thomas Stapleton, Nicholas Harpsfield och Jesuit Robert Parsons – och deras ursinniga protester.