”Det är väl något slags revansch på det strikt personliga planet”, konstaterar Polin-forskare Jakob Dahlbacka om den rykande färska bok han håller i handen och som handlar om den så kallade Lutherkyrkan i Helsingfors. Dahlbacka syftar på det faktum att han trots enträgna försök aldrig kom in på arkitekturhögskolan i Helsingfors, men att han likväl fick syssla med arkitektur, om än inte som arkitekt. ”Det är vad man kunde kalla för ’win-win situation’” – erkänner han ändå beredvilligt. ”Ingen behöver bo i hus ritade av mig och jag har kunnat kanalisera misslyckandet till att författa denna bok!”

Lättnad och tomhetskänsla

Det bokprojekt som Dahlbacka har rott i hamn är ett konkret resultat av den postdok-forskning han har bedrivit vid Polin-institutet de senaste åren. Tiden vid institutet beskriver han som oerhört värdefull och fin: ”Att få forska på heltid – skriva och läsa, förkovra sig i det man finner intressant, umgås med likasinnade och åtminstone under en tid av sitt liv andas universitetsluft – kanske inser man värdet av allt detta först nu när det börjar komma till ända”, konstaterar Dahlbacka. ”Det finns sannerligen många fina minnen jag kommer kunna trakassera mina barn och barnbarn med!”

Att för stunden få agera vikarierande universitetslärare när Kim Groop – ordinarie dito – i sin tur är forskarledig, välkomnar Dahlbacka ändå som ett trevligt och omväxlande intermezzo. ”Jag kan förstå alla mödrars avsmak mot att likna en bokutgivning med en förlossning. Likväl infinner sig en viss tomhetskänsla när man bokstavligen lyckas sätta punkt för något man burit med sig en längre tid. Lättnaden över att ha nått mål blandas dels med vämjelsen över de fel som trots upprepade korrekturläsningar med största sannolikhet hänger kvar ännu efter att boken har tryckts och dels med oron inför vad som väntar härnäst. Kanske är det ett slags förlossningsdepression i överförd bemärkelse.”

Tvärvetenskapligt potpurri

Titeln på boken är avskräckande lång men ger enligt Dahlbacka en fingervisning om undersökningens genomgående underliggande strävan. ”Fram till dess att någon de facto bemödar sig om att läsa boken och insistera på motsatsen inbillar jag mig att den är ett slags kyrkohistoria med distinkta inslag av religionsvetenskap, praktisk teologi, historia och kulturell minnesforskning. Med andra ord det slag av gränsöverskridande och tvärvetenskapliga undersökning som nuförtiden ofta efterlyses. När jag ändå är igång kan jag lika gärna göra anspråk på att ha fått in lite dogmatik också!”

Sammantaget tangerar undersökningen på flera sätt det fält som Dahlbacka alltsedan arbetet med doktorsavhandlingen har intresserat sig för, nämligen den religiösa historiebruksforskningen. ”Där finns hur mycket som helst att ösa ur! I denna undersökning vävs dock plats, rum och materialitet in som ytterligare dimensioner i det religiösa historiebruket, vilket är särskilt intressant med tanke på den lutherska inramningen. Man får försöka ha sitt på det torra och hålla tungan rätt i mun när man diskuterar sakralitet, rumslighet och materialitet i lutherska sammanhang. Det återstår att se om jag trampat på någon öm tå.”

Bokens titel lyder i sin helhet Platsens sakralisering: Annekterande, meningsskapande och rituella sakraliseringspraktiker vid återibruktagandet av Lutherkyrkan i Helsingfors. Enligt Dahlbacka är Lutherkyrkans minst sagt brokiga historia i sig värd en mässa i form av en kyrkohistorisk exposé. Men genom att sätta fokus på de åtgärder som vidtogs vid återibruktagandet av kyrkan – efter att den i närmare tjugo år hade fungerat som ömsom nattklubb och ömsom krog – menar sig Dahlbacka därutöver kasta ljus över den kamp om tolkningsföreträde och besittningsrätt som ofta eller alltid omgärdar förment heliga platser. Utöver att utgöra en unik del av finländsk kyrkohistoria – i ordets bägge bemärkelser – erbjuder Lutherkyrkan i Helsingfors med andra ord en omedelbar inblick i hur omtvistade heliga platser är.

Platsens sakralisering: Annekterande, meningsskapande och rituella sakraliseringspraktiker vid återibruktagandet av Lutherkyrkan i Helsingfors är utgiven i serien Bibliotheca Historico-Ecclesiastica Lundensis (red. Anders Jarlert) vid Lunds Universitets Kyrkohistoriska Arkiv.

 

Teologiska föreläsningar om kyrkan och kapitalet

Under höstterminen 2019 genomförde jag en omfattande studie av samarbetskyrkan mellan Svenska kyrkan och Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (EFS) på uppdrag av Avdelningen för kyrkoliv vid Kyrkokansliet i Uppsala. Studien mynnade ut i en forskningsrapport i bokform som ingår i skriftserien Acta Johannelundensia och som både kommit Kyrkostyrelsen och Biskopsmötet i Svenska kyrkan till handa och därutöver anställda och ideella i församlingar och pastorat runt om i Sverige.

Planen var från början att jag skulle föreläsa om forskningsresultaten på en samverkans- och samarbetskyrkokonferens i Uppsala under mars månad men Coronapandemin kom här emellan. Måndag den 16 november var det äntligen dags. Föreläsningarna var öppna för allmänheten och förlagda till Johannelunds teologiska högskola. Vid sidan om högskolans lärare hade dessutom samtliga studenter vid högskolan bjudits in och hela evenemanget förlades till Zoom.

Samarbetskyrkan – En fråga om ecklesiologiskt kapital

Dagen bestod av två föreläsningspass. Förmiddagspasset hade rubriken ”Samarbetskyrkan: En fråga om ecklesiologiskt kapital”. Här presenterades hela rapporten översiktligt samt den centrala slutsatsen att det går att urskilja ett ”ecklesiologiskt kapital” i samarbetskyrkan som företeelse och att samarbetskyrkan, om förutsättningar ges, även skulle kunna fungera som en plats där ett sådant kapital kan växa. För att synliggöra det hela bröts kapitalet ned i ett antal delaspekter (som samtidigt delvis flyter in i varandra): Gemenskapskapital, andligt kapital, traditionskapital, lekfolkskapital och bildningskapital. Under eftermiddagspasset var temat ”Lekmannarörelse i vilken mening?”. Här uppmärksammades bland annat de utmaningar kyrkan som ”funktionsorganisation” och förståelsen av kyrkan som ”de anställdas och förtroendevaldas kyrka” ställer EFS som inomkyrklig och relationell lekmannarörelse inför.

Betydelsen av teologiska samtal där hela lekfolket bemyndigas att vara med

Studien som genomförts visar på betydelsen av att i kyrkor och församlingar ta sig tid att föra teologiska samtal om organisation/verksamhet i förhållande till kyrkotänkande och att dessa samtal inte bara förs på pastoratsledningsnivå, utan också i verksamhetsnära forum där hela lekfolket bemyndigas att vara med.

 

Marie Rosenius

 

 

 

Teologiska föreläsningar om kyrkan och kapitalet

Under höstterminen 2019 genomförde jag en omfattande studie av samarbetskyrkan mellan Svenska kyrkan och Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (EFS) på uppdrag av Avdelningen för kyrkoliv vid Kyrkokansliet i Uppsala. Studien mynnade ut i en forskningsrapport i bokform som ingår i skriftserien Acta Johannelundensia och som både kommit Kyrkostyrelsen och Biskopsmötet i Svenska kyrkan till handa och därutöver anställda och ideella i församlingar och pastorat runt om i Sverige.

Planen var från början att jag skulle föreläsa om forskningsresultaten på en samverkans- och samarbetskyrkokonferens i Uppsala under mars månad men Coronapandemin kom här emellan. Måndag den 16 november var det äntligen dags. Föreläsningarna var öppna för allmänheten och förlagda till Johannelunds teologiska högskola. Vid sidan om högskolans lärare hade dessutom samtliga studenter vid högskolan bjudits in och hela evenemanget förlades till Zoom.

Samarbetskyrkan – En fråga om ecklesiologiskt kapital

Dagen bestod av två föreläsningspass. Förmiddagspasset hade rubriken ”Samarbetskyrkan: En fråga om ecklesiologiskt kapital”. Här presenterades hela rapporten översiktligt samt den centrala slutsatsen att det går att urskilja ett ”ecklesiologiskt kapital” i samarbetskyrkan som företeelse och att samarbetskyrkan, om förutsättningar ges, även skulle kunna fungera som en plats där ett sådant kapital kan växa. För att synliggöra det hela bröts kapitalet ned i ett antal delaspekter (som samtidigt delvis flyter in i varandra): Gemenskapskapital, andligt kapital, traditionskapital, lekfolkskapital och bildningskapital. Under eftermiddagspasset var temat ”Lekmannarörelse i vilken mening?”. Här uppmärksammades bland annat de utmaningar kyrkan som ”funktionsorganisation” och förståelsen av kyrkan som ”de anställdas och förtroendevaldas kyrka” ställer EFS som inomkyrklig och relationell lekmannarörelse inför.

Betydelsen av teologiska samtal där hela lekfolket bemyndigas att vara med

Studien som genomförts visar på betydelsen av att i kyrkor och församlingar ta sig tid att föra teologiska samtal om organisation/verksamhet i förhållande till kyrkotänkande och att dessa samtal inte bara förs på pastoratsledningsnivå, utan också i verksamhetsnära forum där hela lekfolket bemyndigas att vara med.

 

Marie Rosenius