Polin-chefens julhälsning 2023
I julevangeliet enligt Johannes står det: ”Ordet var liv och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det”.
Precis när året var på väg mot det djupaste vintermörkret fick vi beskedet om att den tidigare presidenten, diplomaten och Nobels fredspristagaren Martti Ahtisaari hade gått bort. Under hela sin karriär arbetade han outtröttligt för fred bland annat i Namibia, Balkan, Nordirland och Banda Aceh. Även om han blev ett helgon för en sekulär stat, hämtade han sin motivation och styrka åtminstone delvis från sin religiösa övertygelse.
Likaså ligger den akademiska teologin mitt emellan den sekulära akademiska världen och de olika religiösa och ideologiska övertygelser som många forskare har. Samhället som finansierar en stor del av forskningen förväntar sig ”impact” av all forskning. När väldigt få teologiska studier, om några alls, ger patent eller innovationer som leder till nya kommersiella produkter, är det svårt att peka på direkta konsekvenser av vår forskning.
Vi gör inte bara forskning, utan forskning gör oss. Vad vi väljer att forska om och hur vi forskar, gör oss till vem vi är, ofta inte bara som professionella utan också som personer. Är forskning för mig bara ett sätt att ha en fantastisk karriär som gör mig till en kugge i ett hjul på ett enormt maskineri eller är det ett sätt att växa som människa? Även om vi alla behöver mat på bordet och det är vackert att växa som människor, är det svårt att se hur egoistisk forskning kan vara värd att finansieras av samhället.
Vad vi forskar om och hur vi forskar, är alltid ett etiskt beslut. Vem förtjänar att synas och höras? Vems intressen gynnas av mitt arbete? Våra val återspeglas i akademin, i utbildningen för kommande generationer, och därför ska resultatet av vår forskning inte underskattas. Även om teologer inte uppfinner nya produkter, deltar vi i skapandet av de berättelser som ger mening åt människors liv, både som individer och som nationer. Deltar vi i skapandet av berättelser som främjar krig och hat eller i berättelser som bekräftar livet? Pryder vårt arbete de mäktigas härlighet eller ger det hopp och röst åt de förtryckta?
Julevangeliet är en berättelse om hur ett litet och svagt spädbarn kastar en stråle av hopp i ett mörker av våld och förtryck. På samma sätt kan vi i Ahtisaaris livsberättelse se hur en flyktingpojke växer till en stor fredsförhandlare. Som teologer kan vi ofta känna oss marginella i det akademiska spelet. Marginaler kan dock bli gränslandskap för nya kreativa vyer. Låt oss begrunda julens budskap och därifrån hämta uppmuntran och inspirationen till vår kallelse som forskare.
The Director’s Christmas Greeting
In the Christmas Gospel according to John we can read: ”In him was life, and that life was the light of all mankind. The light shines in the darkness, and the darkness has not overcome it”.
Just as the year was heading towards the deepest winter darkness, we got the news of death of the former president, diplomat, and Nobel Peace Prize laureate Martti Ahtisaari. Throughout his career, he worked tirelessly for peace in Namibia, the Balkans, North Ireland, and Banda Aceh, among others. Even if he became a saint of a secular state, his motivation and strength drew at least partly from his religious conviction.
Likewise, academic theology is located in between the secular academia and the different religious and ideological convictions that many researchers have. The society which funds a large part of research expects “impact” from all research. When very few theological studies, if any, produce patents or innovations leading to new commercial products, it is difficult to point to direct consequences of our research.
We do not only do research, but research does us. What we choose to research, and how, makes us who we are, often not only as professionals but also as persons. Is research for me just a means for a stellar career making me a cog in a wheel of a huge machinery or is it a way of personal growth? While we all need food on the table and it is beautiful to grow as a person, it is hard to see how egoist research could be worth being funded by the society.
What we research, and how, is always an ethical decision. Who deserves to be seen and heard? Whose interests does my work serve? Our choices are reflected in the academia, in the education of the next generations, and therefore, the outcome of our research should not be underestimated. While theologians do not invent new products, we participate in the creation of those narratives which give meaning to peoples’ lives both as individuals and as nations. Do we participate in the creation of stories which foster war and hatred or those which affirm life? Does our work adorn the glory of the mighty people or give hope and voice to the downtrodden?
The Christmas Gospel is a narrative of how a weak and small infant throws a ray of hope in the darkness of violence and oppression. Likewise, in the life story of Ahtisaari, we can see how a refugee boy grows into a major peace negotiator. As theologians, we may often feel marginal in the academic games. However, margins can become borderscapes of creative new vistas. Let us consider the message of Christmas as one of encouragement and invitation to meditate our calling as researchers.
Mika Vähäkangas
”Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram” får vi läsa i Jesaja 9.
Denna text har kristna ofta kopplat till julen. Det att man placerat julfirandet kring norra halvklotets vintersolstånd berättar även samma historia om att i mitten av mörkret finns det ett löfte om ljus – våld och makt har inte det sista ordet i denna värld.
Idag känns det att Europa har hamnat mitt i mörkret inte bara konkret mitt i vintern men även figurativt genom Rysslands brutala anfall mot Ukraina. En del av detta mörker är propaganda som vanligtvis blandar ett mått av fakta, ett mått av lögner och ett mått av känslor. Genom sådant mörker förlorar man synen på vad som pågår, tappar nyanser och blir vilseledd.
Det mörker som finns utanför mig själv eller mina kretsar är lätt att känna igen medan det ofta behövs någon utifrån för att peka på det mörker som finns i mig eller i min gemenskap. Många européer undrar varför majoritetsvärlden är så tyst kring Rysslands aggression. Förstår de inte vad som pågår? Är de offer för rysk propaganda? Alltid är det inte fråga om det. Denna tystnad eller till och med detta stöd för den ryska aggressionen kastar ljus på det västerländska mörkret som vår självgodhet gör osynlig för oss. Varför är Europa inte chockerad när dylika brott mot mänskligheten händer annanstans? Det faktum att västervärlden inte alltid själv följer sina egna fina moraliska principer orsakar majoritetsvärldens tystnad. Eftersom en balanserad och självkritisk syn kräver olika synvinklar, gör vi vid Polin-institutet vårt bästa för att vara inkluderande och globala i vårt synsätt.
Vad är teologiska forskares ansvar i en sådan här värld? Det är vårt jobb att kasta åtminstone en liten ljusglimt i osanningens mörker genom att forska, förklara and nyansera. Vi kan dock inte erbjuda slutliga objektiva sanningar och på det sättet belysa något absolut. Till vetenskapen hör inte bara en kritisk syn på det man forskar i utan även självkritik. Samtidigt som vi strävar efter sanningen bör vi erkänna våra begränsningar så att vår kunskap inte blir propagandans mörker.
Likväl hör det till teologins natur att kasta en glimt av hopp i hopplöshetens mörker. Mitt i vintermörkret firar vi världens ljus, och siktar framåt mot den ljuva sommarsolen. I Polin-institutet vill vi bidra till att öka ljuset i världen genom forskning som ökar förståelse inte bara om allt det vi forskar i utan även människor emellan.
Inom den finska ortodoxin har möten mellan folk och kulturer traditionellt sett varit vänliga.
In Finnish Orthodoxy, encounters of peoples and cultures have traditionally been friendly. Bild/picture: Mika Vähäkangas.
The Director’s Christmas Greeting 2022
We read in Isaiah 9: “The people walking in darkness have seen a great light; on those living in the land of deep darkness a light has dawned”.
Christians are used to reading this text in relation to Christmas. The placing of Christmas close to the winter solstice points to there being a promise of light amid darkness – power and violence are not the last word.
Today it feels that Europe has descended into darkness not only due to the winter but also figuratively through the Russian brutal aggression in Ukraine. A part of this darkness is the propaganda which often contains a measure of facts, another of lies and yet another measure of emotions. Through the darkness created by propaganda, one loses sight of what is happening, misses nuances and is led astray.
It is easier to recognise the darkness outside of oneself than in oneself. We often need someone to point out to us our darkness. Many Europeans wonder why the majority world is so silent about the Russian aggression. Don’t they understand what is happening? Are they victims of Russian propaganda? Not always. This silence or even support for the Russian aggression sheds light on the western darkness that our hypocrisy hides from us. Why are we Europeans not as chocked about similar crimes against humanity elsewhere? That the west does not always live up to its high ideals contributes to the majority world’s silence. Because a balanced and self-critical view requires fusion of different horizons, we at The Polin Institute do our best to include global vistas in our approach.
What is the responsibility of a researcher in theology in a world like this? Our task is to reflect at least a little ray of light in the darkness of falsehood through research, we need to explain and nuance. Obviously, we cannot provide the final objective and absolute truths but as academicians we need to be critical to not only what we study but also to ourselves. While striving after the truth we need to acknowledge our limitations in order that we will produce knowledge and not the darkness of propaganda.
Casting a ray of hope in the darkness of hopelessness belongs also to the nature of theology. We celebrate the light of the world amid winter darkness, looking forward to the wonderful Nordic summer of light. At The Polin Institute, we want to contribute to the expansion of light in the world through our research by increasing understanding of both what we study and between people of different backgrounds.
Mika Vähäkangas
Tumaini universitetets Makumira campus konststudenters performans om kristet ansvar på Kyrkornas Världsråds missionskonferens i Tanzania 2018. (Bild Mika Vähäkangas)
Tumaini University Makumira campus’ performance of the arts students on discipleship in the mission conference of the World Council of Churches in Tanzania 2018. (Photo Mika Vähäkangas)
Johannes julevangelium beskriver julens budskap som att ”Ordet blev människa och bodde bland oss”. Detta budskap är viktigt för oss i akademin där de flesta discipliner brukar kallas för något-logi eller fritt översatt något-vetenskap. Såsom vi vet, kommer slutet ”logi” i discipliners namn från grekiskans ”logia”, d.v.s. ord (i pluralis). Våra discipliner är alltså ord om något. I teologins fall är det fråga om ord om Gud (Theos).
Akademiska discipliner är alltså starkt ord-centrerade, åtminstone i humaniora. Teologi kan anses vara ännu mer logocentrisk då den ofta behandlar eller åtminstone relaterar till heliga skrifter och i kristen teologi betraktas även treenighetens andra person som Ord. Och det är just genom detta Ord som kristna anser sig kunna veta om Gud. Teologi blir alltså ord om texter (ord) om Ord. Med andra ord, logocentrism i tredje potens.
Julens budskap om Ordets människoblivande är aktuellt för akademin oavsett av huruvida akademiker tror på julens berättelse eller inte. Vi hamnar alltför lätt i ett läge där vi koncentrerar oss på att analysera ord om ord och förlorar kontakten till det kroppsliga. Då är det viktigt att våra ord förkroppsligas – eller i akademisk jargong, har ”impact” eller genomslagskraft. Då är det inte endast fråga om att våra ord genererar flera ord men att orden blir kött. Det är något som mina sydafrikanska kollegor beskriver som ”where the rubber hits the road” (där däcket slår kontakt med vägen). Det är där vår forskning blir förkroppsligad i biosfärens liv.
För att orden ska bli kött behöver vi fråga oss själva varför vi forskar om det vi forskar. Vad är det jag är ute efter? Bröd på bordet eller personlig ära? Eller ett gott liv för människor och resten av skapelsen? Eller? I alla fall är julens budskap att Ordet blev kött för de andras skull. Det handlar inte om en söt julsaga utan om en grym historia där det förkroppsligade Ordet blev krossat av den för sin tid brutala förtrycksmekanism för att utmana sådana mekanismer genom sin uppståndelse. Men kanske är det dags att glömma detta brutala julbudskap och njuta av den sagolika julen för att sedan arbeta och leva i linje med det riktiga julbudskapet under resten av året.
“The Word became flesh, and dwelt among us” is how the gospel according to John describes the central message of Christmas. This message is relevant for us in the academia where most of the disciplines are called something-logy. This “-logy” comes from the Greek word “logia” meaning “words”. Our disciplines are words about something. In the case of theology, it is words about God (Theos).
Academic disciplines are strongly word-centred, at least in the humanities. Theology can be considered even more logocentric because it often deals with or at least relates to holy scriptures and in the case of Christian theology, even the second person of the trinity is regarded as the Word. It is precisely through this Word that Christians believe that they can know God. Theology becomes thereby words about the word of God (the scriptures) on the Word of God. In other words, this is logocentrism in the third power.
Irrespectively of whether you believe in the Christmas narrative or not, its message is relevant for us in the academia. We end up so easily analysing words about words and miss the contact to the embodied realities. That is why it is important that our words get embodied – or in academic jargon – have “impact”. And this impact should not only mean that our words generate many new words but in the gospel language, they become flesh. My South African colleagues describe this as theologising “where the rubber hits the road”. That is where our research incarnates in the life of the biosphere.
For this to happen, we need to ask ourselves why we have chosen the questions we research. What is my ultimate goal in this? Breadwinning or personal fame? Or good life for the humans and the rest of the creation? Or? Anyway, the Christmas message is that the Word became flesh for the sake of the others. Therefore, it is not a sweet Christmas story but a brutal history of the incarnated Word who was crushed by the callous machinery of oppression to eventually challenge these mechanisms through resurrection. But perhaps we may allow ourselves to put aside the harsh message of Christmas for a couple of days to enjoy the soothing Christmas fairy tales. We have the rest of the year to live up to the real message of Christmas.
Mika Vähäkangas
21.12.2023 | Aktuellt
Polin-chefens julhälsning / The Director’s Christmas Greeting 2023
Polin-chefens julhälsning 2023 I julevangeliet enligt Johannes står det: ”Ordet var liv och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det”. Precis när året var på väg mot det djupaste vintermörkret fick vi beskedet om att den tidigare presidenten, diplomaten och Nobels fredspristagaren Martti Ahtisaari hade gått bort. […]
21.12.2022 | Forskningschefens hälsning
Polin-chefens julhälsning / The Director’s Christmas Greeting 2022
”Det folk som vandrar i mörkret ser ett stort ljus, över dem som bor i mörkrets land strålar ljuset fram” får vi läsa i Jesaja 9. Denna text har kristna ofta kopplat till julen. Det att man placerat julfirandet kring norra halvklotets vintersolstånd berättar även samma historia om att i mitten av mörkret finns det […]
20.12.2021 | Forskningschefens hälsning
Forskningschefens julhälsning / A Christmas greeting from the Director
Tumaini universitetets Makumira campus konststudenters performans om kristet ansvar på Kyrkornas Världsråds missionskonferens i Tanzania 2018. (Bild Mika Vähäkangas) Tumaini University Makumira campus’ performance of the arts students on discipleship in the mission conference of the World Council of Churches in Tanzania 2018. (Photo Mika Vähäkangas) Johannes julevangelium beskriver julens budskap som att ”Ordet blev […]