Forskarens vardag

“Nonsense is nonsense, but the history of nonsense is scholarship,” ska professor Saul Lieberman ha sagt en gång. Med dessa ord kunde jag rättfärdiga skrivandet av en studie över ett så udda verk som Sigmund Freuds Der Mann Moses und die monotheistische Religion (LIT-Verlag 2023). Men det gör jag inte, för Freuds ”Moses” kan inte avfärdas som bara nonsens. Dess facit kanske inte är så remarkabel, och många av de framlagda teserna fullkomligt ohållbara, medan andra är beaktansvärda, och som helhet utgör boken ett imponerande exempel på modern judisk reflektion.

”Moses” var Freuds sista verk, som han arbetade med de sista fem åren av sitt liv. Han var drabbad av käkcancer, som till slut ändade hans liv, och Hitler hade tagit makten i Tyskland, vilket väckte farhågor i Österrike, vilka besannades år 1938, då Nazityskland för första gången utvidgade sitt område genom annekteringen av Österrike. Det sistnämnda tycks ha varit det avgörande motivet för Freud att skriva ”Moses”.

Egyptisk monoteism

I den första delen av boken argumenterar Freud för att Moses var egyptier. Han var inte den första att föreslå det, men trots det ansåg han sig ha misslyckats, vilket han angav i sin text. Han fann dock en utväg ur återvändsgränden genom upptäckten av farao Ekhnaton, vars kungagrav grävdes fram ungefär samtidigt med arbetet med ”Moses”. Freuds problem var att egyptierna i motsats till Moses var allt annat än monoteister. Det var däremot Ekhnaton, och hans Aton-religion visade tydliga likheter med den gammaltestamentliga religionen, en likhet som Freud var bland de första att fästa uppmärksamhet vid. Moses ska alltså ha varit Aton-troende.

Åter ansåg sig Freud dock ha hamnat i en återvändsgränd. Den gammaltestamentliga religionen var inte heller så lik Ekhnatons pacifistiska religion, såsom han föreställde sig denna. Denna gång kom räddningen från Ernst Sellin, en exeget som försökte tolka Hoseaboken så att Moses enligt den blivit mördad av israeliterna. Nu bestämde sig Freud för att de som tågat ut ur Egypten senare förenade sig med midianitiska stammar, som dyrkade Jhvh, en primitivare gud än Aton. Religionerna slogs ihop, men under århundradenas lopp avgick Mosesʼ religion med segern.

Klyftor i gudsbilden

Mosesʼ religion, såsom Freud föreställde sig den, uppvisar omisskännliga likheter med den rabbinska judendomen. Någon offertjänst finns inte, och Gud är inte så rå som Bibelns Jhvh enligt Freud. ”Ingen tvivlar på att det endast var idén om denna andra Gud som lät Israels folk utstå alla ödets slag och överleva som folk ända till våra dagar”, skrev han.

I ett brev till Arnold Zweig skrev Freud, att den råa vulkan- och ökenguden genom Mosesstudierna kommit att framstå för honom som särskilt osympatisk, och främmande för hans judiska medvetenhet. Han talade också om en gapande klyfta mellan Mosesʼ lagstiftning och den senare judiska religionen. Kristna brukar se ett motsatsförhållande mellan Gamla Testamentets hårda och dömande Gud och Nya Testamentets nådiga Fader. Freud såg också ett motsatsförhållande, och gick radikalt till väga: det rörde sig om två olika gudar. Även om verkligheten knappast var fullt så enkel, utgör ”Moses” ett imponerande exempel på modern judisk reflexion.

Boken fick ett tryckningsbidrag av Polin-institutet.

Docent Risto Nurmela

Docent Risto Nurmela firar avskedsfest och boksläpp i Runda rummet. Bild: Sven-Olav Back.

Predikaren är en knepig bok att passa in i en gammaltestamentlig teologi. Hur skall vi förhålla oss till en (litterär) figur, som genast i början av sin utläggning förkunnar att allting är ”tomhet”, eller ”fåfänglighet” som det heter i vår gamla översättning? En central fråga utgör också Predikarens komplexa, till synes något motstridiga syn på läran om vedergällning. Predikaren för på många olika sätt fram, att det ofta ser ut att gå väl för syndaren likväl som att det kan gå illa för den rättfärdige. Likväl går alla, oberoende av leverne, emot ett och samma mål – den omutlige döden. En utbredd uppfattning är att Predikaren här framför allt vänder sig mot en tidigare dogmatisk och kanske rentav naiv judisk visdomstradition. Predikaren skulle sålunda presentera en mera ”realistisk” bild av verkligheten, som bättre svarar mot det levda livet och ställer den mänskliga erfarenheten i centrum.

Visdomens olika ansikten

Som Michael Fox förtjänstfullt lyft fram, antas i den israelitiska visdomslitteraturen dock generellt inte ett strikt kausalt sammanhang mellan gärning och belöning. Den didaktiska visdomslitteraturens retorik tenderar visserligen att utmynna i kategoriska formuleringar. Visst låter det mera övertygande att förkunna ”rättfärdighet räddar från döden” (Ords 10:2) än ”rättfärdighet räddar i de flesta fall från en förtida död”. Den didaktiska visdomslitteraturen är dock inte främmande för undantaget, se till exempel ställen som Ords 11:24 (jmf. Syr 11:11), 13:23, 24:11, bara för att ge några exempel.

Predikarens häftighet i dessa frågor låter oss ana, att det faktiskt ligger någon slags antagonism i bakgrunden. Är det i Predikarens fall fråga om en tillspetsning av en problematik som blivit något outvecklad i en tidigare visdomslitteratur, som Fox antar, eller skall den tidigare ”dogmatiska religiösa traditionen” här uppfattas som något av en halmgubbe?

Hellenistiska tankeströmningar

Emedan den judiska visdomslitteraturen inte uppvisar en renodlad Tun-Ergehen -teologi – det intimt förbundna sambandet mellan handling och påföljd – presenterar den föregående och med Predikaren samtida hellenistiska filosofin ett särdelaktigt och paradigmatiskt exempel på ett Tun-Ergehen -tänkande! Yttre omständigheter saknar i det närmaste betydelse, människans karaktär och rätta handlande allena kan garantera individen lycka, den hellenistiska filosofins summum bonum. I min forskning har jag kommit till slutsatsen, att Predikaren i själva verket vänder sig mot samtida tendenser i judiskt tänkande, kraftigt influerat av hellenistiska tankeströmningar. Det är dock inte ändamålsenligt att tala om en kategorisk motsättning mellan judendom och hellenism, snarare har vi olika typer och grader av helleniserad judendom. Predikaren själv är i flera avseenden influerad av hellenistiskt tänkande, men framstår i mycket som den konservativa tänkaren och en väktare av judisk tradition.

Betonandet av Guds roll

Att tanken om någon slags perfekt harmoni mellan gärning och verkan alltid på något sätt stöter mot den mänskliga erfarenheten synes oundvikligt. Det hände stoikerna i antiken, även om kritiken som riktades mot dem präglades av olika missuppfattningar. De hellenistiska filosoferna strävade till att presentera heltäckande koherenta tankesystem. Anammade i en judisk kontext fungerade den hellenistiska filosofins postulat inte alltid lika behändigt. I den hellenistiska filosofins extrema individualism såg Predikaren faran, att Guds allsmäktighet kunde reduceras. Därför betonar – emellanåt kanske rentav överbetonar – Predikaren Guds roll. I bokens avslutande vers 12:14, som vi bör läsa i samklang med Predikarens tänkande – inte som ett ”ortodoxt” tillägg – läser vi att Gud skall kräva räkenskap för varje gärning, också allt som är dolt, gott som ont. Predikaren är förvissad om en gudomligt sanktionerad vedergällning, vars slutgiltiga förverkligande dock är outgrundlig för människan.

Mikael Nouro

Predikosamlingar – en genre med gamla rötter

Postillor och predikosamlingar har funnits nästan lika länge som kyrkan. Redan under fornkyrklig tid såg man till att samla berömda predikanters predikningar i så kallade homilier som kunde fungera som  exempel- och mallpredikningar för präster och munkar. Begreppet postilla är en förkortning av latinets ”post illa verba textus” (efter dessa textord) och myntades under medeltiden. ”Textorden” syftar här på evangelieläsningen i gudstjänsten och det som skulle följa därpå var utläggningen eller predikan. Postillan var alltså sammanställningen av såväl kyrkoårets samtliga bibelperikoper som kommentarer eller förklaringar av dessa, vilka prästerna kunde använda sig av i gudstjänsten. Så småningom fick postillan den betydelse som vi förknippar den med idag: en predikosamling.

Trots sina gamla rötter har postillan främst kommit att bli förknippad med reformationen och den lutherska kyrkogrenen. Tack vare tryckpressen kunde postillor börja produceras och spridas i en omfattning som tidigare inte hade varit möjlig. Den amerikanske kyrkohistorikern John M. Frymire har dock påvisat att man från både romersk-katolskt och lutherskt håll lät trycka och använde sig av postillor i reformationstidevarvets Tyskland. Genom att producera postillor och sätta dem i prästernas händer, försökte man således från båda sidor att strömlinjeforma predikanternas förkunnelse enligt den egna konfessionen. På liknande sätt understöddes den reformatoriska förkunnelsen i det svenska genom att man även här utgav några postillor under reformationens initiala skede. Produktionen var dock sparsam och mycket få inhemska evangeliepostillor trycktes överlag under 1500- och 1600-talen på svenska (och finska). Postillorna från denna tid innehöll i allmänhet svulstiga dedikationer riktade till kungamakten, varför postillorna och dess innehåll bör betraktas som ett från statsmakten sanktionerat medel för att åstadkomma en enhetlig luthersk-konfessionell förkunnelse inom riket, vilket låg i statsmaktens intresse.

Postillan i förändring

En bit in på 1700-talet förändrades postillan i flera avseenden. De panegyriska hyllningarna till kungamakten blev mindre explicita och postillorna blev generellt mindre svulstiga. Samtidigt växte marknaden explosivt och postillor trycktes i en aldrig avtagande silande ström, vilket torde kunna förklaras av flera faktorer. Bättre tryckteknik och större upplagor medförde betydligt lägre kostnader både för producent och för konsument. Parallellt ökade läskunnigheten så att fler än tidigare kunde tillgodogöra sig i synnerhet den religiösa litteraturen.

För prästerskapets del innebar utvecklingen att även mindre bemedlade präster nu hade råd att införskaffa en större bredd av litteratur till sina egna bibliotek och postillorna var i detta avseende något som stod högt upp på prioritetslistan. När man har inventerat prästernas bokbestånd från mitten av 1700-talet, har i synnerhet postillor visat sig vara en mycket frekvent förekommande litteraturgenre. I arbetet med att ständigt skriva nya predikningar var postillorna en viktig hjälpreda, eftersom prästerna där kunde få vägledning och uppslag till hur man kunde utlägga de aktuella textläsningarna. Samtidigt medförde postillorna en risk eller frestelse, om man så vill. En präst kunde bli alltför bunden vid postillornas ordalydelse. Man kritiserade så kallade postilleryttare (postillenreiter) som i alltför hög grad läste ordagrant ur postillornas predikningar.

Ny vinkling på forskningen

Att präster har använt sig av postillor i sina predikoförberedelser har varit allmänt känt inom forskningen, men däremot hur och i vilken mån man har använt sig av dem har sällan beaktats. För att belysa dessa frågor undersökte jag tillsammans med min kollega, FM Joonas Tammela (Jyväskylä universitet), ett knappt tjog predikomanuskript från 1700-talets andra hälft av kyrkoherden i Raumo, Erik Levan (1746–1837). De undersökta predikomanuskripten är enbart en liten del av de manuskript som Levan har lämnat efter sig. Gemensamt för de undersökta handskrifterna var att Levan någonstans i predikan hänvisade till någon postilla. Efter att ha jämfört och analyserat diskrepanserna och likheterna mellan manuskripten och de tryckta postillepredikningarna kunde vi konstatera att Levan intagit ett mycket elastiskt sätt att göra bruk av sina postillor i predikoförberedelserna. Bland manuskripten återfinns allt från rena avskrifter av postillepredikningar, till att han hämtat inspiration från postillepredikningarnas disposition och sedan formulerat innehållet på egen hand. Genom att jämföra manuskripten med postillepredikningarna kan man identifiera hur Levan ibland valde att ”plocka russinen ur kakan” eller ”klippa och klistra” ur postillorna i syfte att utforma och åstadkomma en predikan som var anpassad efter hans egna ideal och lämpad för den specifika kontext som Levan arbetade i som församlingspräst.

Predikomanuskripten vittnar om att Levan i egenskap av predikant använt sig av postillorna i varierad utsträckning och på ett mångfacetterat sätt, varför bruket är svårt att karaktärisera som en genomtänkt metod. Postillan var helt enkelt ett hjälpmedel för att tillgodose ett konkret behov. Men på samma gång är manuskripten även ett konkret bevis på hur de ofta bortglömda postillorna inte enbart stod och dammade i en bokhylla, utan de facto kom till flitig användning i prästens kontinuerliga predikoförberedelser. För den intresserade som vill fördjupa sig i detta ämne hänvisas till vår publicerade artikel ”Postillorna och predikanten: En undersökning av Erik Levans (1746–1837) användning av predikolitteratur”, Historisk Tidskrift för Finland 106 (Nr 2): 215-248.

Levans predikomanuskript för den andra söndagen efter trefaldighet år 1802. Hänvisningen till Rambachs postilla syns längst ner på manuskriptet. Foto: Joonas Tammela.

Niklas Antonsson

 

Mellanrummet – ett rum där lärande sker

Mellan mitt och professor Bernice Sundkvists arbetsrum på praktisk teologi-vinden i Theologicum finns ett rum som kallas Mellanrummet. Detta rum och det samtal som hölls där i februari 2018 var mitt första möte med Åbo Akademi inför påbörjandet av min tjänst som postdoc-forskare och det är bara ett av oceaner av samtal som förts i detta rum. Det används inte minst för seminarier.

Företeelsen ”mellanrummet” och dess dubbeltydighet intresserar och inspirerar mig. Själva ordet skulle kunna associeras med ett tomrum, ett väntrum bortom alla sammanhang där ingenting händer. Men ordet kan också associeras med ett rum för möten till vilka vi får bjuda in varandra – ett rum att inspireras, utmanas och utvecklas i – ett rum där lärande sker.

Rum för möten

”Mellanrummet” i dess senare bemärkelse är en bra målbild och forskar- och universitetssamhället ett avgörande sammanhang där dessa möten kan ske. En typ av värdefulla möten som kommer till mig i skrivande stund är mötena mellan forskare i olika länder. För mig som rört mig över landsgränsen mellan Sverige och Finland och verkat som forskare i båda länderna har värdet av dessa möten blivit extra tydligt. Det handlar då inte bara om direkt kunskapsutbyte, utan framför allt om att dra lärdomar av varandras kulturer och olika sätt att se på specifika ämnen och sätten att bedriva undervisning och forskning inom dem.

En annan typ av värdefulla möten är de som sker mellan forskare med olika ämnestillhörigheter. Tvärvetenskapliga forskningsseminarier som i metodologisk mening utmanar och tillför nya teoretiska perspektiv kan, vid sidan av respektive ämnes egna forskarseminarier, vara både meningsfullt och nyttigt.

Vidare ser jag ett värde i mötena mellan juniora och seniora forskare och mellan forskare/lärare och studenter. Idéer som legat till grund för min egen forskning har till stora delar väckts i möten med studenter på lektioner och seminarier och de tankar och reflektioner som delats där.

För mig som praktisk teolog har också mötet mellan akademi och kyrka ett stort värde, då perspektiv i teori och praxis kan brytas där och skärpa bilden av underliggande processer och faktiska förhållanden. Genom dessa möten möjliggörs också övning att kommunicera forskning lättfattligt, vilket är avgörande för att inte akademin ska verka i slutna rum.

Biblioteket som sinnebild

I Corona-tider då resor och konferenser ställs in blir det, ifråga om möten, slutligen extra tydligt att biblioteket med dess digitala resurser spelar en viktig roll. Även om det här inte främst handlar om mellanmänskliga möten framträder biblioteket likafullt som en sinnebild för mellanrummet, med tanke på de många perspektiv som genom böckerna kan brytas mot varandra.

För att främja det konstruktiva mellanrummet behöver vi vara öppna och generösa i betydelsen att vi ger varandra access till våra respektive sammanhang.

Marie Rosenius

 

En forskarvardag under Corona-våren

Ett seminarium kommer snart att börja. Arbetsergonomin är något bristfällig. Foto: Lotta Valve

Nu när Finlands regering i måndags upphävde undantagstillståndet, är det dags även för mig att blicka tillbaka på forskarvardagen under de gångna tre månaderna.

Biblioteket, mitt älskade

Det som jag som exeget har saknat mest från den ”normala” forskarvardagen är en fri och omedelbar tillgång till böcker på campus. Det är viktigt att snabbt kunna leta fram ytterligare information om något ämne, men nu har möjligheten att kolla i böcker ganska långt ersatts av googlande och sökningar i forskningsdatabaser. Lyckligtvis finns många artiklar och böcker tillgängliga även elektroniskt, men så är sällan fallet med kommentarslitteratur. Naturligtvis packade jag med så många böcker som det bara gick, när vi fick order att tömma våra arbetsrum, men det visade sig att jag skulle ha behövt flera. Jag besökte Theologicum en gång i april och hade med mig en lista över viktiga forskningsböcker som jag behövde låna ut och som jag själv sedan kunde hämta från de öppna hyllorna i vårt bibliotek. I juni har jag också besökt campus för att göra anteckningar utifrån kommentarslitteratur.

Uppskatta lyxen att ha färdig lunch och ostörd tid

Såsom många föräldrar har konstaterat nu under våren, har matlagningen och att hålla ett öga på distansskolarbetet tagit mycket tid. I och för sig har situationen något liknat den om somrarna – alltså den situation jag nu befinner mig i. Många forskare är ganska vana vid att arbeta även hemma, men det är enklare om man är ensam. Återgången till närskola för grundskolornas del under drygt två veckor i maj var ett välkommet avbrott i den rätt så monotona våren och förbättrade effektiviteten åtminstone för denna forskare.

Nya knep med digitala verktyg

Under våren tog hela samhället stora steg i digitaliseringen, sägs det. I universitetsvärlden märktes detta framför allt i att man blev van vid att använda Zoom, som visade sig vara ett behändigt verktyg för seminarier och möten. I mina andra förtroendeuppdrag, exempelvis inom Forskarförbundet, användes Teams för distansmöten. Till en början kändes distansmötena bra och effektiva, men med tiden framträdde också nackdelarna. Möjligheten att inofficiellt utbyta information före och efter möten uteblev ganska långt, och det blev klart att distansmöten, -seminarier eller -konferenser inte är ett koncept som skulle fungera helt tillfredställande i längden. Människor behöver ju se, höra och lära känna varandra även i det verkliga livet, inte enbart på skärmen. Låt oss hoppas på en snabb återgång till den mera normala forskarvardagen!

Lotta Valve

 

Kyrkohistorisk forskning i undantagstillstånd

Exempel på bild från Niklas digitala prediko-arkiv

Coronakrisen har gjort att mycket i vårt samhälle har ställts på ända. För oss som är verksamma vid Åbo Akademi har krisen bland annat inneburit att all åtkomst till föreläsningssalar, kontor och bibliotek har stängts ned. Mycket av det vanliga sociala umgänget bland personal, forskare och studenter är tills vidare överflyttat till digitala miljöer.

För en kyrkohistoriker med inriktning på den tidigmoderna epoken (ca 1500–1800) kan läget i någon mån te sig ganska hopplöst. Hur gör man för att överleva utan tillgång till fysiska arkiv och bibliotek? I längden är det naturligtvis svårt. Den kyrkohistoriska forskningen bygger i stor utsträckning på texter som förvaras och bevaras vid dessa institutioner. Ett visst mått av kyrkohistorisk krisberedskap kan dock innebära att man klarar av att hålla ut under åtminstone en kortare period.

Digitala arkiv som ett slags kyrkohistorisk krisberedskap

Min egen forskning bygger på ett källmaterial som består av tryckta predikningar. Predikningarna ingår i större predikosamlingar – postillor. Storleken och tjockleken på postillorna kan variera, men i allmänhet består de av ca 70 predikningar, totalt ca 600–1500 sidor kvarto (oktavformat förekommer, men relativt sällan). Det är således ganska stora pjäser som kommer ifråga och bibliotekspersonalen låter ogärna verken komma utanför bibliotekets väggar.

Eftersom predikningar är ganska tacksamma att analysera komparativt (man predikade ju över samma bibeltexter varje år) samt på grund av att en noggrann kvalitativ textanalys förutsätter att man kan läsa om samma text flera gånger, insåg jag i ett tidigt skede av min forskarutbildning att jag behövde ha tillgång till ett ganska stort material samtidigt. I stället för att slita alltför mycket på de fysiska exemplaren gick jag in för att skapa ett digitalt bibliotek, genom att fotografera av en stor del av det material jag ämnar analysera i min avhandling.

De digitala fotografierna bidrar till ökad smidighet då det bara tar några få sekunder att få fram den information som behövs. Om man till exempel skulle behöva ta reda på vilket ämne hovpredikant Anders Gradin (1706–1751), förövrigt bror med den legendariske herrnhutaren Arvid Gradin, hade valt i sin predikan den 5:e söndagen efter trefaldighet, räcker det alltså med ett par musklick för att nå fram till rätt predikan. Tillgången till många predikosamlingar samtidigt gör det också möjligt att jämföra en större kvantitet än om jag enbart varit begränsad till de fysiska exemplaren.

Allt har sin tid

Den stora nackdelen, som inte ska förringas, är förstås att en digital bild inte alls ger samma känsla och inspiration som att själv få sitta i forskarsalen och bläddra och läsa i de oftast ganska nötta postillorna. I en sådan miljö stimuleras betydligt fler sinnen (känsel, lukt, hörsel, syn) jämfört med att sitta framför en dator och arbeta. I doktorandarbetet – liksom i livet i stort – får man acceptera att allt har sin tid (Pred. 3:1ff).

Coronatider innebär stängda bibliotek och att den för de humanistiska vetenskaperna så viktiga interaktionen med andra forskare är mindre än vanligt. Vi hoppas alla på en återgång till mer normala former, hellre förr än senare. De digitala postillorna, som inte är begränsade av några restriktioner, kommer hur som helst väl till pass och möjliggör kyrkohistorisk forskning även i tider av kris.

Niklas Antonsson

 

Ma Nishtana?
Research Mobility in the times of COVID-19

Ma Nishtana (Heb.: מה נשתנה‎) are the first two words of the question What makes this night different from all [other] nights? It is a phrase, which is one of the four questions traditionally asked by the youngest child who is attending a Pesach (Passover) Seder. When I was asked to write this article about my research visit at Södertörn University, I had no idea that I would be asking myself this question outside the Seder.

Pesach means “transition” or “passing over.” In the Jewish tradition, it refers to the liberation of the Jews from slavery in Egypt and the “passing over” of the forces of destruction. I believe the term – and the holiday in general – gained a whole different meaning for me, and many of us in these times.

The rhythm of Södertörn

In my case, this has been a time of transition indeed – in many unusual ways. My research mobility period is not only connected to the Minhag Finland project that I am a member of, but also to ReNEW (Reimagining Norden in an Evolving World) – a project through which I received a grant for my stay in Sweden. My stay at Södertörn University started as expected: I became familiar with the environment, I got greeted by Prof. Lena Roos – my mentor in Södertörn –, and by Prof. Nobert Götz from the ReNEW steering group. I was warmly welcomed by my colleagues from the Study of Religions, and the Center for Baltic and East European Studies (CBEES).

Despite my major in Comparative Religion, my office was placed within the premises of CBEES where I was exposed to a variety of new impulses from people who operate on fields and disciplines that seemingly are very different from mine. I was pleasantly surprised about being able to take part in seminars of several fields of research and also being able to attend a course in university pedagogy, which serves as a great basis of comparison to its Finnish equivalent(s). I became familiar with how things work in Stockholm and changed my rhythm to Södertörn’s rhythm, not only being inspired and efficient in my own research but also being able to have great both work and non-work-related discussions with my new colleagues at the university.

An unconventional mobility experience

Around the time of the Passover preparations, however, the ongoing transition from university to university changed into a different kind of transition. I refer, of course, to the transition caused by the COVID-19 epidemic that did not only affect me but the whole institution and everyone else in the world. Universities gradually switched to remote work in many countries. Sweden was no exception: right now, all the work in Södertörn University is encouraged to be done remotely, no teaching is done on university premises, and there is a chance that the situation will not change during the rest of the three months I am supposed to spend in Stockholm. Due to the pandemic, in addition to the “regular research mobility experience,” I gained insight into something that I was not expecting to see at all: I got to see how a Swedish university deals with the times of crisis.

Our daily lives changed, we are not in regular contact with each other, but the work did not stop. We have regular formal and informal Zoom meetings, our private discussions continue online, in the hope of being able to go back to “normal” when the crisis is over. This may not be the exchange experience that one wishes to have, yet, I am still very grateful for it, and trying to make the best out of it in the current circumstances. Doing research mobility in the time of COVID-19 taught me to appreciate my position even more. As opposed to millions of people around the globe, I can proceed with my plans and be a part of the research environment in Södertörn even if not in the “traditional way.”

Halfway through my research visit, despite the circumstances, I can already conclude that I have learned something completely unexpected. This would not have been possible if I had not supported and encouraged to do this research mobility period in Sweden. Three months to go, I am open and eager to learn more – even if that learning is done in an unconventional way.

When this pandemic passes, I believe we will all be able to say that we learned something useful that we did not expect at all.

Mercédesz Czimbalmos

 

“Akademisk Högtid” on February 7th, with the inauguration and doctoral degree conferment, where Prof. Lena Roos (my mentor in SH) became “Teacher of the Year.”

 

Exegeten behöver språkkunskaper i sin vardag

När jag som forskare ställs inför frågan: ”hur jobbar du?”, är det ibland svårt att veta vad jag skall svara. Visst beror det säkert till viss del på att forskarens forskningsområde är så specifikt och olikt andra forskares – själv har jag exempelvis ingen som helst erfarenhet av hur fysikerns vardag ser ut. Men för att svara på frågan, tänkte jag berätta om hur en vanlig arbetsvecka kan se ut för mig som är doktorand inom gammaltestamentlig exegetik.

Min vecka

 

Måndag

Jag bor i Vanda, men jobbar mestadels i Åbo. Jag sitter i den byggnad som kallas Theologicum och är belägen alldeles invid domkyrkan. Denna måndag vaknar jag tidigt, närmare bestämt klockan 06.00, och redan en halv timme senare är jag på väg mot Åbo. I bussen läser jag en monografi som har att göra med en artikel jag jobbar på. Till Åbo anländer jag halv tio och börjar dagen med läsning.

Jag har lärt mig, dels av egen erfarenhet och dels av en gammal professor i exegetik, att det lönar sig att börja dagen med kreativt arbete. Då är man nämligen ännu pigg i huvudet. De (långtråkiga) böckerna hinner man läsa sedan på eftermiddagen. Därför brukar jag börja mina dagar genom att läsa Genesis (1 Mosebok) på hebreiska. Detta gör jag för att upprätthålla den språkkunskap som jag under mina studier har inhämtat, men också för att se på texten kreativt och hitta det som är viktigt för min forskning. Min forskning (se här och här) handlar nämligen om hur Jubileerbokens författare på 150-talet f.Kr. uppfattade och tolkade Genesis – särskilt berättelsen om patriarken Jakob – och därför är det viktigt för mig att bli bekant med källitteraturen.

Efter läsningen fortsätter jag att under en stund med att öva syriska. Det studerar jag dels för min forsknings skull och dels för att jag själv är intresserad av det. För tillfället läser jag Markusevangeliet på syriska och jämför det med den grekiska ursprungstexten, eftersom Markusevangeliet är en enkel och bekant text. Dessa stunder med syriskan är dock korta.

Efter att ha läst lite hebreiska, syriska och grekiska är det dags för kaffepaus. Personalen vid utbildningslinjen för teologi brukar samlas för att chatta över en kopp kaffe. Därefter påbörjar jag sista genomläsningen av min kommande artikel, som jag har jobbat på redan länge. Artikeln handlar om psalm 78, om hur Jubileerbokens författare har tolkat psalmen samt om hur denna tolkning syns i det hur Jubileerboken omskriver Genesis. I min doktorsavhandling argumenterar jag för att Jubileerbokens författare har uppfattat 5 Moseboken som ett tilltal till den historiska patriarken Jakob, och att Ps 78:5 är ett av författarens ”bevisställen” för en sådan uppfattning. Det inverkar i sin tur på hur han omskriver Jakob-berättelsen för att framhäva ett visst slags exklusivitet.

Artikeln började med att jag presenterade ett papper på en konferens hösten 2018. Därefter skrev jag en version till en kommande konferensvolym och fick en del feedback på hur jag ännu kunde förbättra min argumentation. Mot slutet av januari 2020 hade jag gjort de sista ändringarna och skickat artikeln till mina handledare (prof. Antti Laato och polinforskare Lotta Valve) som gav ytterligare feedback på förändringarna. Det som nu återstår är att läsa texten på nytt, leta efter de sista skrivfelen och göra korrigeringar enligt den sista feedback-rundan. Efter några timmars arbete blir jag slutligen färdig och skickar den slutliga versionen till redaktörerna. Om artikeln går igenom peer review-processen har jag en fjärdedel av min avhandling klar! Punkt! Att läsa en text som man själv har skrivit, funderat på och läst igenom många gånger är visserligen långtråkigt. Men sådant är arbetet ibland.

Översättningsarbete

Något som jag har kommit fram till att är viktigt i min forskning är att läsa källitteraturen noggrant. För mig är det viktigt att bli så förtrogen som möjligt med den text jag forskar i. Detta torde alla forskare som undersöker texter ha gemensamt, oavsett om deras ämnesområde är litteraturvetenskap, filosofi, teologi eller historia för den delen. För att lyckas med detta har jag själv börjat översätta Jubileerboken till finska som är mitt modersmål. I en textfil infogar jag mina egna kommentarer och klargör otydliga ställen eller olika val till översättning. Detta hjälper mig att bygga ett nätverk av tankar och idéer som jag sedan kan ladda ner från min egen kommentar och foga in i olika artiklar. Lite på samma sätt som det kan växa ett vackert träd från ett litet frö, kan de här tankarna sedan börja växa och bära frukt i artiklarna.  Artiklarna utgör sedan själva stoffet i min avhandling. Detta arbete fortsätter jag med efter att jag har sänt iväg min artikel.

Så här ser mitt arbetsbord ut då jag har börjat med översättningsarbetet.

Efter en ganska lång arbetsdag väntar capoeira kl. 20.00. Capoeira är en afro-brasiliansk kampsport som jag tränade nästan för tio år sedan. Efter en lång paus har jag igen börjat med capoeira. Då man är borta hemifrån är det bra att emellanåt göra något annat än att bara forska och läsa. Man ska hålla sin kropp i skick! Och enligt mig är capoeira det bästa sättet för det – samtidigt som det är roligt. Jag återvänder trött men glad till min gamla studiekompis som erbjuder mig en sovplats den här gången.

Tisdagen börjar med samma rutiner som på måndagen, men jag börjar redan lite före åtta på platsen. Dagen i Åbo använder jag till att översätta några textstycken i Jubileerboken som jag behöver för kommande presentationer det här året. Jag äter lunch och lite efter 12 åker jag buss tillbaka till Helsingfors. Under resan läser jag en forskningsplan och en text som en ny doktorand i gammaltestamentlig exegetik ska presentera vid vårt forskarseminarium därpåföljande måndag. Efter att ha anlänt till Helsingfors fortsätter jag att läsa en bok innan klockan är 16. Då är det dags att ta en paus i forskningen och gå till en föreläsning om antikens reception i europeiska språk och kulturer som är del av en föreläsningsserie vid Helsingfors Universitet som jag deltar i. Jag har studerat Mellanöstern vid HU från och med 2016, och på min fritid brukar jag plugga lite i syfte att så småningom avlägga en annan examen som stöder min forskning i exegetik. Efter föreläsningen har jag en studiecirkel i syriskan som jag grundade med några vänner ifjol. Kvällen tillbringar jag hemma och slappnar av tillsammans med min fru.

På onsdag jobbar jag i Helsingfors och har inte en lika lång arbetsdag som jag brukar ha i Åbo. Utanför arbetstid håller jag också en läsgrupp i hebreiska i vid Teologiska Institutet i Finland. Vi läser Psaltaren eftersom det är poesi och jag även själv behöver öva mig i att förstå poetisk bibelhebreiska. Att undervisa är det bästa sättet att själv lära sig. Hela arbetsdagen ägnas åt läsandet. På kvällen har jag ett församlingsmöte för förtroendevalda.

På torsdag vaknar jag halv åtta och åker buss till Åbo. Där fortsätter jag med att fundera på ett papper som jag förhoppningsvis ska presentera på hösten. Det handlar om hur Guds löfte till Abraham (Gen. 12:1–3; alla världens folk ska bli välsignade / ska välsigna sig eller varandra i/med Abrahams efterkommande) har tolkats i Jubileerboken. Efter arbetsdagen deltar jag i solidaritetsdemonstrationen vid judiska synagogan i Åbo. Synagogan har blivit nedsmutsad med röd färg på 75-årsdagen efter att Auschwitz stängdes. Det är hemskt och oroväckande att sådant kan tänkas hända, särskilt mot precis den här minoriteten, och till på köpet just denna dag. Jag brukar inte delta i demonstrationer men nu kände jag att det var ett måste. Judiska församlingen i Åbo och teologin vid Åbo Akademi har genom tiderna dessutom alltid haft bra och nära relationer.

På fredag morgon går jag till akademin och fortsätter med att översätta några ställen ur Jubileerboken, skicka e-post samt skriva på ett kommande papper. Klockan 16 åker jag buss hem och läser en bok under resan. Då jag kommer hem är det dags att sluta med arbetet. Jag försöker att göra en klar skillnad mellan hem och arbete och inte arbeta när jag är hemma (Sommaren är ett undantag, då brukar jag jobba också hemma.) Det har lönat sig. Samma gäller oftast också veckosluten. Då är det dags att ägna sig åt andra viktiga saker, särskilt familjen som är viktigast av allt!

Topias Tanskanen

  • 03.03.2023 | Forskarens vardag

    Judisk reflektion av Freud

    “Nonsense is nonsense, but the history of nonsense is scholarship,” ska professor Saul Lieberman ha sagt en gång. Med dessa ord kunde jag rättfärdiga skrivandet av en studie över ett så udda verk som Sigmund Freuds Der Mann Moses und die monotheistische Religion (LIT-Verlag 2023). Men det gör jag inte, för Freuds ”Moses” kan inte […]

  • 03.11.2022 | Forskarens vardag

    Är otack världens lön? Predikaren, traditionen och den mänskliga erfarenheten.

    Predikaren är en knepig bok att passa in i en gammaltestamentlig teologi. Hur skall vi förhålla oss till en (litterär) figur, som genast i början av sin utläggning förkunnar att allting är ”tomhet”, eller ”fåfänglighet” som det heter i vår gamla översättning? En central fråga utgör också Predikarens komplexa, till synes något motstridiga syn på […]

  • 27.09.2022 | Forskarens vardag

    Postillan – 1700-talsprästens arbetshäst

    Predikosamlingar – en genre med gamla rötter Postillor och predikosamlingar har funnits nästan lika länge som kyrkan. Redan under fornkyrklig tid såg man till att samla berömda predikanters predikningar i så kallade homilier som kunde fungera som  exempel- och mallpredikningar för präster och munkar. Begreppet postilla är en förkortning av latinets ”post illa verba textus” […]

  • 16.10.2020 | Forskarens vardag

    Mellanrummet – ett rum där lärande sker

    Polin-forskaren Marie Rosenius reflekterar över företeelsen ”mellanrum” och varför dylika mellanrum intresserar och inspirerar henne.

  • 18.06.2020 | Forskarens vardag

    En forskarvardag under Corona-våren

    Lotta Valve blickar tillbaka på sin vardag under våren. Hon lärde sig nya saker, men saknade mycket från det tidigare forskarlivet.

  • 28.04.2020 | Forskarens vardag

    Kyrkohistorisk forskning i undantagstillstånd

    Vad gör en forskare egentligen om dagarna? I text-serien ”Inblickar i forskarens vardag” delar Polin-forskare med sig av sitt arbete som forskare i teologi vid Polin-institutet vid Åbo Akademi.

  • 14.04.2020 | Forskarbesök

    Ma Nishtana? Research Mobility in the times of COVID-19

    Mercédesz Czimbalmos from the Minhag Finland project reports from her somewhat unusual research mobility.

  • 14.02.2020 | Forskarens vardag

    Exegeten behöver språkkunskaper i sin vardag

    Vad gör en forskare egentligen om dagarna? I text-serien ”Inblickar i forskarens vardag” delar Polin-forskare med sig av sitt arbete som forskare i teologi vid Polin-institutet vid Åbo Akademi.