Är otack världens lön? Predikaren, traditionen och den mänskliga erfarenheten.

Predikaren är en knepig bok att passa in i en gammaltestamentlig teologi. Hur skall vi förhålla oss till en (litterär) figur, som genast i början av sin utläggning förkunnar att allting är ”tomhet”, eller ”fåfänglighet” som det heter i vår gamla översättning? En central fråga utgör också Predikarens komplexa, till synes något motstridiga syn på läran om vedergällning. Predikaren för på många olika sätt fram, att det ofta ser ut att gå väl för syndaren likväl som att det kan gå illa för den rättfärdige. Likväl går alla, oberoende av leverne, emot ett och samma mål – den omutlige döden. En utbredd uppfattning är att Predikaren här framför allt vänder sig mot en tidigare dogmatisk och kanske rentav naiv judisk visdomstradition. Predikaren skulle sålunda presentera en mera ”realistisk” bild av verkligheten, som bättre svarar mot det levda livet och ställer den mänskliga erfarenheten i centrum.

Visdomens olika ansikten

Som Michael Fox förtjänstfullt lyft fram, antas i den israelitiska visdomslitteraturen dock generellt inte ett strikt kausalt sammanhang mellan gärning och belöning. Den didaktiska visdomslitteraturens retorik tenderar visserligen att utmynna i kategoriska formuleringar. Visst låter det mera övertygande att förkunna ”rättfärdighet räddar från döden” (Ords 10:2) än ”rättfärdighet räddar i de flesta fall från en förtida död”. Den didaktiska visdomslitteraturen är dock inte främmande för undantaget, se till exempel ställen som Ords 11:24 (jmf. Syr 11:11), 13:23, 24:11, bara för att ge några exempel.

Predikarens häftighet i dessa frågor låter oss ana, att det faktiskt ligger någon slags antagonism i bakgrunden. Är det i Predikarens fall fråga om en tillspetsning av en problematik som blivit något outvecklad i en tidigare visdomslitteratur, som Fox antar, eller skall den tidigare ”dogmatiska religiösa traditionen” här uppfattas som något av en halmgubbe?

Hellenistiska tankeströmningar

Emedan den judiska visdomslitteraturen inte uppvisar en renodlad Tun-Ergehen -teologi – det intimt förbundna sambandet mellan handling och påföljd – presenterar den föregående och med Predikaren samtida hellenistiska filosofin ett särdelaktigt och paradigmatiskt exempel på ett Tun-Ergehen -tänkande! Yttre omständigheter saknar i det närmaste betydelse, människans karaktär och rätta handlande allena kan garantera individen lycka, den hellenistiska filosofins summum bonum. I min forskning har jag kommit till slutsatsen, att Predikaren i själva verket vänder sig mot samtida tendenser i judiskt tänkande, kraftigt influerat av hellenistiska tankeströmningar. Det är dock inte ändamålsenligt att tala om en kategorisk motsättning mellan judendom och hellenism, snarare har vi olika typer och grader av helleniserad judendom. Predikaren själv är i flera avseenden influerad av hellenistiskt tänkande, men framstår i mycket som den konservativa tänkaren och en väktare av judisk tradition.

Betonandet av Guds roll

Att tanken om någon slags perfekt harmoni mellan gärning och verkan alltid på något sätt stöter mot den mänskliga erfarenheten synes oundvikligt. Det hände stoikerna i antiken, även om kritiken som riktades mot dem präglades av olika missuppfattningar. De hellenistiska filosoferna strävade till att presentera heltäckande koherenta tankesystem. Anammade i en judisk kontext fungerade den hellenistiska filosofins postulat inte alltid lika behändigt. I den hellenistiska filosofins extrema individualism såg Predikaren faran, att Guds allsmäktighet kunde reduceras. Därför betonar – emellanåt kanske rentav överbetonar – Predikaren Guds roll. I bokens avslutande vers 12:14, som vi bör läsa i samklang med Predikarens tänkande – inte som ett ”ortodoxt” tillägg – läser vi att Gud skall kräva räkenskap för varje gärning, också allt som är dolt, gott som ont. Predikaren är förvissad om en gudomligt sanktionerad vedergällning, vars slutgiltiga förverkligande dock är outgrundlig för människan.

Mikael Nouro